Senaste inläggen

Av Anna - 10 april 2009 12:58

Det låter som att det mesta i mitt liv är skit(!), men så är det inte... Mitt mående går väldigt mycket upp och ner. Jag kan må okej ena stunden, men i nästa stund (av olika anledningar) kan jag rasa fullständigt ner på botten. Och när jag väl är nere på botten är det mesta riktigt svart, då har jag väldigt svårt att komma därifrån; Det är tur att jag har mina underbara barn och djuren. De behöver ju mig(!), och därigenom måste jag ju ta mig i kragen och se till att de får vad de behöver. Jag fick ju inte det jag behövde under min uppväxt, så allt jag inte fick vill jag ju ge mina barn; Jag vet ju precis hur jag inte vill att mina barn ska ha det - jag vill inte att de ska växa upp som jag gjorde...!


Hur som helst ska vi pyssla lite här hemma idag (-idag är en ganska okej dag för min del) - vi ska måla ägg och baka påsktårta inför morgondagen. Det är det mysiga med påsken att göra saker tillsammans med barnen! Så jag tror att resten av dagen nog blir ganska bra =) - Jag hoppas det i alla fall!


Jag vill önska Er alla som tittar in här en riktigt Glad Påsk!!!!

Påskkramar till Er alla!



ANNONS
Av Anna - 8 april 2009 08:08

Vem är jag egentligen???

Tycker att jag känner mig själv rätt bra, men gör jag det egentligen? Jag har ju inte lyckats få någon i min närhet, eller de psykologer jag varit hos, att förstå vem jag är, hur jag mår och vad jag behöver.... Kan jag verkligen känna mig själv då???

Jag är ju på någon sorts resa där jag försöker hitta mitt "rätta" jag; Men om jag inte är jag - vem är jag då, och vem kommer jag att bli???


Visst har jag vetat varför jag i många fall gör/mår som jag gör, och visst har jag hittat många svar på frågor jag inte visste varför jag är den jag är - men nu undrar jag om jag inte kommer längre än så här eller om jag kommer att hitta fler svar än jag vill ha... Ibland blir jag rädd för att söka vidare =( Rädd för att upptäcka vem jag egentligen är. Varför är jag rädd för det?! Det borde väl vara bra att få veta vem man egentligen är?! Jag är nog rädd att jag ska upptäcka att jag är någon som  inte går att "laga" - jag har ju varit trasig så länge... Kanske för länge???



ANNONS
Av Anna - 5 april 2009 19:12

Så fort jag kommer in i mina svarta perioder beskyller min sambo jämt mig för att vara arg.... Det spelar ingen roll huuuuuur många gånger jag försöker förklara, och tala om, att jag är inte arg - utan att jag mår dåligt!!!!!!! Vad får man till svar?! Jo, då svarar han att "Men gör något åt det då!" Vilken förstående sambo va?????!!!! Vi har varit tillsammans i nästan 10 år, och han har fortfarande inte fattat att jag inte är arg under dessa perioder utan att jag mår dåligt, han har fortfarande inte brytt sig om att försöka förstå mig.... Han säger bara att "Du får väl ringa psykologen igen då". Tack så mycket för den förståelsen!

När han idag återigen sade till mig att "göra något åt det" och "ring psykologen om du mår så dåligt" så försökte jag återigen förklara för honom att den psykologen jag går hos nu kan inte hjälpa mig - att vi inte kommer längre under våra samtal; Men då svarar han som vanligt mig med att "Det skyller du bara på". Jag försökte förklara för honom att jag skulle behöva komma till någon som jobbar mer inriktat med personer med mina problem, men att min nuvarande läkare inte anser (eller har förstått) detta. Då hakar min sambo snabbt på och trycker återigen ner mig i skorna med en vass kommentar som att "Då behöver du väl inte det då". Jag förstår att det måste vara jättejobbigt för honom också när jag mår dåligt - men han gör ju inte precis något för att underlätta för mig.... Han anser att det är jag som ska underlätta för de andra här. Jag har bönat och bett om förståelse i flera år nu, och han tycker att han ger mig det...?! Han tycker ju som sagt att jag ska fortsätta gå till min psykolog för det anser ju läkaren att det är "rätt". Jag försökte idag återigen förklara för honom att det är meningslöst, det leder ingenstans, jag behöver något annat - det är ju mitt liv det handlar om; Jag vill inte gå och må så här, jag vill få må bra... Vad svarar han då?! Jo, då svarar han "Men våra liv då?!"


Vad säger man då???? Han förstår ju inte ett skit av det jag försöker förklara. Jag orkar inte försöka förklara mer.....

Av Anna - 4 april 2009 11:31

Fasen, jag mår verkligen skit idag =( Jag orkar inte ens ta mig i kragen och gå ut i trädgården i solskenet! Jag vill bara sova, vet inte om jag egentligen vill vakna upp igen... Jo, det vill jag!!! Men jag vill sova läääänge!!!!!!!! Jag orkar inte mer just nu, jag orkar inte må dåligt mer, orkar inte att ständigt ha den här malande ångesten i magen, jag orkar inte kämpa just nu... Vill bara gråta, men inte ens det kan jag - det kommer inga tårar, jag känner mig bara så tom. Ingen enrgi, ingen ork, inga tårar, inga fler ord...





Av Anna - 4 april 2009 08:46

Nu har jag gått med ångest i flera dagar =( Jag tar mina Attarax när det är som värst, och de hjälper för ett tag... Men igår började jag känna av hjärtklappningen också - vilken jag inte känt av på flera år. Jag förstår inte vad jag ska göra eller vart jag ska vända mig???!!! Jag går ju bara till en "vanlig" psykolog - som visserligen är jättebra! - men hon förstår ju inte vad jag behöver, vi kommer ju ingen vart! Hon brukar fråga när jag kommer vad jag tycker vi ska prata om för att mötet ska kännas bra för mig; Vad svarar man då?! Jag vill ju givetvis komma fram till något där jag kan få må bra! Men hur vi ska komma dit vet inte jag, det ska väl ändå hon komma fram till... Eller?! Man blir bara såååå trött på allt emellanåt ='( Jag måste återigen ta mig i kragen och be om att få komma till en mottagning där de tar hand om människor som har liknande problem som jag har. Fast jag drar mig för att göra det.... Jag har gjort det förut, och det kändes som att de "klappade mig huvudet" och sade att fortsätt du att gå till din kontakt här, så ska du se att det blir bättre... Men det blir ju inte bättre!!!!! Inte ens det här underbara vädret har fått mig att må bättre ="( Men jag ska gå ut med mina barn i vårsolen nu och försöka njuta - försöka förtränga alla svarta tankar, försöka låta vårsolens strålar komma in i det svarta....


Hoppas Ni alla får en underbar dag i vårsolen!

Många kramar till Er!!!

Av Anna - 3 april 2009 08:34

Peter PC Carlsson har startat en insamling på Cancerfonden, den heter

"För döda mammors barn. Till minne av Sabina Najjar".


Du kan skänka 50 kr direkt genom att sända ett SMS med texten Besegra 9 till telefon 72900.


Sabina skrev flera gästbloggsinlägg i bloggen Enbart. Hennes sista var också en av de mest gripande, http://enbart.blogg.se/2009/january/090117-enbart-gb-av-sabina.html


Jag hoppas att du vill sända några SMS och skänka pengar till Cancerfonden.


Tack för att du bidrar. Sänd en extra tanke till Sabinas små barn!



Har du inte läst Sabinas blogg så tycker jag du ska göra det! Hon var en otrolig kämpe - en Krigarprinsessa. På hennes hemsida kan du också beställa hennes bok som nyss kommit ut "Livet kan inte vänta".


Sov i frid Sabina!


"Ditt hjärta som klappat så varmt för de Dina

och ögon som vakat och strålat så ömt

har stannat och slocknat till sorg för de Dina

men vad Du har gjort skall aldrig bli glömt!"




 

Ta hand om Er!!!



Av Anna - 31 mars 2009 20:02

När jag var liten var jag ett väldigt tyst barn.

Jag begrundade, lyssnade och analyserade allt vad folk sade. Det var ju ofta många sk vänner till min "pappa" hemma hos oss, och det var ofta "fest" med bråk och fylla; Ibland försökte de nog säga saker så att jag inte skulle förstå, men jag lärde mig tidigt, som liten, att tolka vad folk sade och vad folk inte sade - men menade. Det sades så många lögner, så jag lärde mig att "läsa mellan raderna". Detta gjorde mig till ett tyst barn; Jag visste att folk i min omgivning ofta (-oftast trodde jag då...) inte talade sanning, vilket gjorde att ju äldre jag blev ju mer analyserande blev jag. Ibland kanske jag läste in saker i det som sades fast det inte fanns, men oftast läste jag saker som inte sades men som fanns; Och så är det fortfarande... Jag lyssnar och begrundar - särskilt om det är personer jag inte riktigt känner, eller litar på - sedan analyserar jag vad som sades... Sedan måste jag snabbt fundera ut vad, eller om, jag ska säga något. Ska jag säga något så måste jag snabbt formulera meningen i mitt huvud några gånger så att jag säger den på "rätt" sätt - så att ingen misstolkar, eller tar illa upp; För jag vill ju inte att någon ska tycka att jag säger "fel" saker.... =/


Man måste ju vara ganska snabbtänkt när man hela tiden måste tänka på det här viset - jag vill absolut inte skryta om att vara snabbtänkt - men det är så det är... Man blir lite av ett "flyktdjur", man måste "skydda" sig. Nu känns det som att min hjärna har gått på högvarv alltför många år; Inte bara pga detta givetvis, men pga allt annat som hänt plus detta - så nu kan jag emellanåt knappt få ihop 1+1... - Riktigt så illa är det väl inte, men allt oftare får jag tankestillestånd, jag glömmer ofta vad jag pratar om och jag tappar ord... När ska det bli bättre - när ska det gå åt rätt håll????


Ett "klokord" som min älskade ledstjärna

(som lämnade denna värld förra året) sade:


"Den som aldrig går vilse hittar inga nya vägar"


Jag hoppas att det så!

Av Anna - 31 mars 2009 15:57

Genom att jag läste om Sabina och hennes kamp hos min vän Häxmamman, så har jag följt den sista tiden i hennes blogg. En otrolig kämpe!!! Blev så otroligt ledsen när jag gick in på hennes blogg idag och fick det oändligt sorgliga beskedet att hon somnat in....


Sov i frid Krigarprinsessan Sabina! 


Tänder här ett ljus för Sabina och hennes familj.





Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se