Alla inlägg under april 2007

Av Anna - 25 april 2007 19:28

SolGul Maskros och Masrosblomman har skrivit i sin blogg:


Tänkte att vi kan tända ett ljus för framtidstron till alla Maskrosbarn:

Tänd Ljuset HÄR , för alla Maskrosbarnen - när du kommit fram till där det står att du ska skriva dedikationsord, initialer och på ljusgrupp skriver du MKRS om du vill tända ett ljus för alla Maskrosbarnen  - .....eller gör en egen grupp.


Jag har självklart tänt ett ljus för alla Maskrosbarn här i världen!!!


Kramar i tusen till Er alla Maskrosbarn - ni underbara gula solar som lyser upp omgivningen där Ni växer!

                                                  
                     


Av Anna - 20 april 2007 15:08

Igår blev jag återigen beskylld för att alltid "dra en snyftare".... Och att jag alltid vill att han ska tycka synd om mig...  Varför är det sååå svårt för min sambo att förstå att jag inte alls vill att någon ska tycka synd om mig - utan att allt jag önskar är att han ska försöka förstå mig!?


Bakgrunden till gårdagens bråk är: under påsklovsveckan så kände jag mig lite piggare än vanligt (än på länge) så jag hade energi och lust till att både tvätta upp allt i tvättstugan, storstäda och pyssla här hemma. Jag försökte verkligen få ordning på allt och få saker och ting på "sin plats". Sedan försökte jag hålla det så, och försökte att få övriga familjen att hjälpa till. Jag upptäckte snart att den enda som försökte hålla ordning var jag... :(  Under de perioder när jag mår som sämst så är jag så fruktansvärt orkeslös, jag orkar ingenting (-skulle nog kunna sova i en månad!) utan sitter så fort barnen och lagt sig och stirrar tomt framför mig. Så kan jag sitta i flera timmar, jag orkar inte ens gå och lägga mig... Detta är något min samo aldrig kommer att kunna förstå - denna fruktansvärda trötthet. Efter att ensam ha försökt att städa och plocka efter alla här hemma, och hålla kvar ordningen, i några veckor nu så har min energi tagit sluuuut... Det kanske låter löjligt, men så är det... Igår kväll stod jag, klockan 23, och försökte att röja upp i köket som såg ut som ett slagfält - då min sambo gick för att lägga sig... Jag tog upp detta med honom då och jag bad honom om att vi kanske skulle kunna hjälpas åt på kvällarna att plocka i ordning så går det lite fortare och smidigare - och även roligare när man är två. Då blev han skitsur! Han menade på att jag enbart skyller allt på min trötthet och mina "problem" - att jag inte låter honom få vara trött någon gång. Jag blev så ledsen (och arg)! Det enda jag bad om var att vi skulle hjälpas åt - i stället för att någon av oss ska göra det ensam.


Under mina tröttaste perioder så hjälper de övriga i familjen till "hjälpligt", men så fort jag blir något piggare så slutar de andra att hjälpa till...


Jag har ju försökt att förklara för honom såååå många gånger varför jag blir så trött och varför jag mår som jag gör, men det verkar inte spela någon roll huuuur många gånger jag försöker förklara mig själv för honom - han förstår ju ändå inte... Det är precis som att dunka huvudet i väggen - det enda som händer är att jag blir frustrerad och får ooont i huvudet! Möjligtvis att väggen är något bättre - den svarar ju inte med något spydigt eller taskigt svar...


Jag tog även upp det här igen med honom att han tror mer på min mamma än på mig när min mamma sa att "så farligt var det inte när Anna var liten". Då säger han att "du höll ju med om att

Av Anna - 19 april 2007 19:55

Vissa dagar är bara så tunga... Vet inte varför och det är så frustrerande! Idag känns det bara som om mitt huvud ska gå i tusen bitar. Inget i "hjärnkontoret" fungerar som det ska... Barnen har varit på uselt humör och inte gjort annat än att bråka idag, vilket inte gjort mitt redan "trötta" huvud bättre. Jag har fått den där jobbiga känslan i magen också, känner att ångesten är på väg att komma över mig :"( Jag vet inte vad jag ska göra?! Känner mig bara så värdelös - får inget vettigt gjort och jag känner mig som världens sämsta mamma... Jag försöker sååå otroligt mycket att inte låta mitt "tillstånd" gå ut över barnen, men idag har jag nog inte varit särskilt pedagogisk tyvärr! Migränen har också kommit smygande allteftersom dagen gått - och när jag sa det till min sambo förut så var det enda medlidandet jag fick från honom ett "mmmmm...". "Tack för att du förstår mig så bra älskling", tänkte jag! Han kan vara en sån skitstövel, men idag orkade mitt huvud inte med något tjafs... Varför ska jag alltid behöva

Av Anna - 19 april 2007 15:09

Jag har så många frågor som jag aldrig kommer att få några svar på och det känns ibland så fruktansvärt frustrerande! Ibland känner jag mig som den lilla flickan, jag en gång var, med alla frågor, känslor och tankar jag aldrig fick några svar på... Det är väl inte så konstigt för hon finns ju kvar någonstans inom mig, det känns bara så svårt att förstå att den lilla flickan jag tänker tillbaka på var jag...

Det har hänt så mycket i mitt liv som jag inte är stolt över. Jag var nog rätt jobbig som barn - men hade jag inte "rätt" att vara det?! De människor som var mina föräldrar och som borde varit mina förebilder var ju också "jobbiga" (- för att uttrycka det milt!) - så då hade jag väl "rätt" att vara jobbig... Eller??? Enligt mina föräldrar så hade jag inte rätt att vara det, de tyckte bara att jag var sur och arg jämt. - Men är det så konstigt egentligen???  När jag började högstadiet började en "vild" period. Jag började dricka, och jag blev tillsammans med en kille som också hade en "dysfunktionell familj". Han var ytterligare någon jag kunde ta hand om! Han hade inte problem vad gäller kompisar och drickande eller något sådant - men han hade en pappa som var riktigt "sjuk". Det var synd om killen, men han drog in mig i sin "vardag".... Hans pappa såg nästan varje helg till att vi hade öl och annan sprit att dricka (-då var vi tretton, fjorton år!), sedan satt han med mig och sin son och "umgicks" med oss när vi drack... Han umgicks endast med det fåtal personer som kom hem till dem - han gick aldrig ut och träffade andra människor. Min pojkvän och hans pappa levde ensamma - han hade två syskon och sin mamma på annat håll. Min pojkvän var totalt styrd av sin pappa - pratade vi i telefon så satt hans pappa i en annan telefon och lyssnade och sa till min pojkvän vad han skulle säga till mig. Han trodde väl inte jag hörde honom, men det gjorde jag. Jag hörde först hans pappa viska, sedan hörde jag min pojkvän säga exakt samma ord jag precis hört viskas. Men som allt annat jag fått "stå ut med" under min uppväxt så fick det här också gå... I början av sjuan övertalade min pojkvän mig till att vi skulle ha sex. Jag ville egentligen inte - men jag var ju rädd att bli "övergiven", så jag gick så klart med på det. Därefter hände det allt som oftast att hans pappa satt i hans rum och "umgicks" med oss, och vi tittade på film. Efter en, oftast någon gång under andra filmen, så började min pojkvän få mig att vilja ha sex. I början gjorde jag det inte när hans pappa var i rummet, utan vi "bara" hånglade. Men efter ett tag, efter lite alkohol, så hade vi sex när hans pappa satt i rummet - och uppenbarligen tittade på...! - Hur låter det????? Detta har jag aldrig talat om för någon - inte ens någon av mina psykologer... Detta är något jag skämts så fruktansvärt för så jag har inte ens velat veta kännas vid det inför mig själv. Det blev värre... Efter att vi hade haft sex i kanske ett halvår - inför hans pappa - så kom min pojkvän med ett förslag. Han sa att han ville att hans pappa skulle få ta kort på oss när vi hade sex. Han ville??? Just då förstod jag inte (-"blåögd" som jag var och är, och vill tro det bästa om alla!) att det så klart var hans pappas idé! Jag ville inte, men efter ett tags övertalning så gick jag med på det också... Då fick hans pappa det att låta som att "jo, okej, det kan jag väl göra..." - när det egentligen var hans sjuka idé! Så en kväll bestämde min pojkvän att vi skulle bli "fotograferade" - och det blev vi... Från alla möjliga håll och vinklar blev vi fotograferade - han ville t o m att vi skulle luta oss "ifrån" varandra så han kunde ta kort mellan oss där min pojkvän trängde in i mig... - Vilken "svärfar" va????!!!! Sjukare blev det: Till slut frågade min pojkvän mig om jag inte kunde tänka mig att hans pappa skulle kunna få "stoppa in den" (som han uttryckte det) i mig. Det tänkte jag bara inte ställa upp på! Men jag vet inte än idag om hans pappa gjorde det eller inte... Jag började ställa mig själv den frågan efter att vi som vanligt satt i hans rum en lördag kväll och drack. Efter ett antal glas så började min pojkvän fråga mig om jag inte ville "gå med på det". Jag vet att jag sa att jag inte ville, men de hällde i mig så mycket alkohol så jag kommer inte ihåg någonting mer från den kvällen... Sedan hände det ganska många gånger att de hällde i mig så mycket jag inte mindes någonting... Ett flertal av dessa gånger vet jag att min pojkvän frågade samma sak, så jag vet faktiskt inte.... Men det spelar egentligen ingen roll om han gjorde det eller inte - det var ju en kränkning i sig att bara ens fråga... :(

Jag önskar sååå att ingen ska behöva bli uttnyttjad  - på något sätt!!!!!



Av Anna - 15 april 2007 20:47

Jag vet inte hur många gånger jag fått höra från min syster och min mamma att min uppväxt inte varit "så farlig, vi hade mycket roligt också"... Jovisst, det hände ju inte bara tråkiga saker under min uppväxt - men alltför många för att de ska ha förstört "mig". Jag undrar sååå vem den lilla flickan som blev "jag" hade varit idag om hon inte fått vara med om- och behöva ta hand om all skit hon fick göra!!! Vem hade "jag" blivit då?????

Jag blir så ledsen när jag tänker på den lilla flickan som inte fick vara barn... :'( Varför lät min mamma oss växa upp på det viset?! Vi barn hade ju inget val, men det hade ju hon. Och hur kan hon säga att "det var inte så farligt" när hon ser hurdan jag är och hur jag mår idag??? Hon har alltid sagt att jag är sjuk i huvudet - och det kanske jag är, men i så fall beror det ju på att hon lät mig växa upp i den skit som hon gjorde... Men det har inte varit så roligt att samtidigt som man tagit hand om deras skit fått höra att man är sjuk i huvudet! - Hur tror hon att man ska kunna fungera som ett normalt barn, eller en normal person, när man växer upp med all skit man fått se och vara med om??? Dessutom har hon ju sagt till min sambo att det "faktiskt inte var så farligt", så det tror han mer på än på mig... Känns ju jätteroligt att han tror mer på henne än på mig!!!

Jag vet verkligen inte vem jag är... Jag är som en kameleont: behöver jag vara trevlig och en "fin flicka" är jag det, behöver jag vara en bitch är jag det, behöver jag vara ordentlig är jag det, behöver jag vara en partypingla är jag det, behöver jag vara en flirtig "bimbo" är jag det... Varför är det så??? Och vem bestämmer att jag behöver vara alla de personligheterna??? Det är väl jag antar jag som bestämmer det... Jag måste ju alltid anpassa mig, jag måste ju alltid vara alla till lags så att ingen ska tycka illa om mig, jag måste ju vara som "alla andra"  - eller???? Måste jag det???????????

Jag vet inte vem jag är, men kanske en vacker dag så kanske jag "hittar" mitt "jag"... Undrar vem det är?


Massor av kramisar till alla Er som brukar skriva uppmuntrande inlägg till mig!!! Stort TACK för dem! De hjälper mig sååå oerhört mycket!!!


Kram och sov gott!!!

Av Anna - 10 april 2007 11:04

...och som vanligt blir ju inget som man tänkt sig, inte påsken heller... De senaste åren har vi bara varit hemma med barnen och tagit dagen som den kommer - börjat dagen med att barnen får leta efter sina påskägg, målat ägg, lagat påskmat - helt utan krav, bara haft en lugn och mysig dag. Men i år så bjöd min sambo in ett par "vänner" - de var ute på promenad och gick förbi här - och påskafton kom på tal. Min sambo frågade dem om de hade något för sig på påskafton - vilket de inte hade, sedan frågade han mig om inte det gick bra att de kom hem till oss eftersom vi ändå inte skulle göra något särskilt... Vad skulle jag säga då???!!! Vi hade ju inget särskilt för oss, så med våra "vänner" framför mig kunde jag ju inte gärna säga att de inte var välkomna...! Så då blev det bestämt att de skulle komma hem till oss. Detta gjorde mig såååååå ledsen... :'( Jag har så otroligt många gånger sagt till min sambo att jag älskar påskafton för att vi har gjort den till en mysig dag där vi bara tar det lugnt och har det mysigt och bara umgås - bara vi två och barnen - och han tycker likadant. Ändå gjorde han så här!!! Det kanske inte låter som något stort "problem", men det gjorde mig så ledsen... - För att inte tala om stressad!!! - Stressad både fysiskt och psykiskt. Eftersom jag alltid är rädd att göra folk besvikna, eller är rädd att jag inte lever upp till de saker jag tror att andra förväntar av mig och att jag kräver av mig själv att allt ska vara "perfekt" om något ska göras, som t ex att allt - städning, dukning, mat, dessert osv - måste vara perfekt när vi ska ha hem gäster. Är det inte så perfekt som jag vill ha det så "rasar" min värld, då känner jag mig så fruktansvärt misslyckad. Då får jag ångest och bara gråter - både utvändigt och invändigt. Min sambo tycker vid dessa tillfällen att jag är fruktansvärt "löjlig" - "Det är väl inte så farligt" tycker han - och hur många gånger jag än föröker förklara att det är krav som jag sätter på mig själv för att jag inte vill känna mig misslyckad och annorlunda, inte vill känna att folk pratar bakom ryggen på mig (vilket de säkert inte gör...) som jag alltid känt att folk gjort - men han förstod inte mig alls... Så i år blev påsken "förstörd" - även om jag stressade halvt ihjäl mig in idet sista och nästan fick allt som jag ville ha det och vi hade en "trevlig" kväll - så var det inte den mysiga, sköna dagen jag längtat efter... Men varför trodde jag att han skulle bry sig om att jag så gärna ville ha den dagen som en "mysdag"???!!! Han brukar ju inte direkt bry sig om vad jag vill och tycker... Men, men... - jag får väl hoppas (och vänta) på nästa påsk i stället.

Jag har alltid haft det svårt med högtidsdagar - sedan jag var liten. Mamma försökte väl på sitt sätt göra det till en "normal" högtidsdag - men min pappa tyckte alltid synd om sig själv (av vilken anledning vet jag inte!) dessa dagar, och var ju tvungen att supa till det ordentligt. Humöret var ju inte på topp hos honom direkt då, så oftast slutade det på något sätt med bråk och slagsmål... Och skulle vi någon gång åka iväg till någon släkting eller så, så skulle han ju givetvis inte följa med - för det var alltid något "fel" på den eller de vi skulle till som gjorde att han inte följde med. Istället satt han hemma i sin ensamhet och drack, eller stoppade i sig tabletter, eller "rökte på" och tyckte synd om sig själv - och gav oss (eller rättare sagt mig) skuldkänslor för att vi lämnade honom ensam! Detta gjorde ju att jag till slut fasade inför alla "speciella" tillfällen, och detta sitter fortfarande kvar i mig. Jag blir alltid stressad av högtidsdagar eller andra speciella dagar och mår skit! Men är det någon förstår eller bryr sig??? Nej, det har det aldrig varit och det känns inte som om någon någonsin kommer göra det heller... :'(

Av Anna - 6 april 2007 00:39

Finns det några maskrosbarn eller vuxna barn som känner sig lika vilse och ensamma som jag??? Jag har alltför många gånger fått erfara att människor jag trodde var mina vänner inte var det när det väl gällde... :( Så efter att ha blivit "bränd" av alltför många sk vänner insåg jag att de enda man verkligen kunde lita på var djuren - och därefter "städade" jag bort dessa människor, och har sedan dess hållt mig till djuren när jag mått och mår dåligt. Men de älsklingarna är ju inga maskrosbarn eller vuxna barn... Det skulle verkligen vara så underbart att få prata, lyssna, få tröst och trösta någon som vet och verkligen förstår hur det är att vara ett "vuxet barn"!!!

Jag saknar en vän....... :'(

Av Anna - 6 april 2007 00:07

Varför har människor så svårt att acceptera en människa som inte är "som alla andra"??? Hur ska jag tro att någon, någongång kommer att vilja förstå - eller ens försöka förstå - när inte ens ens föräldrar förstår eller bryr sig??!! Hur kan jag vara så dum att jag tror att någon annan som definitivt inte vet hur jag haft det, och mått genom alla år ska kunna eller vilja försöka förstå... :'( Min sambo, som jag har en liten gård och två underbara barn tillsammans med, har jag fullständigt förlorat hoppet om...! Frågan är vad jag ska göra åt det?! Ska jag göra som jag gjort hela livet - "stå ut" med hans beteende gentemot mig? Eller ska jag be honom dra åt h-vete för att han är totalt oförstående och skiter i att ens försöka bry sig om hur jag mår? Jag har nämligen försökt prata och förklara, med det hjälper inte ett skit! :( När jag för en gångs skull har något bra i mitt liv - fina barn, en någorlunda "normal" familj (om det nu kan vara "normalt" med mig - ett "vuxet barn" - som mamma???), en liten gård med eget stall och en "normal" pappa till barnen - då ska det visa sig att han faktiskt trodde att jag ALLTID var den starka... Och när det visade sig att så inte var fallet, blev det ju jobbigt - "ska han behöva bry sig"???!!! Ska jag lämna det enda riktigt bra (om man bortser från en oförstående sambo!) i mitt liv, eller ska jag vara tacksam för att jag faktiskt har det någorlunda okej - och framför allt så har mina barn en relativt "normal" uppväxt - ska jag då ge upp det för att jag inte mår bra i mitt förhållande, eller blir förstådd??????? Är inte det egoistiskt mot mina barn? Eller är det ännu mer egoistiskt att stanna i detta förhållandet bara för att jag vill ha kvar det enda som är och har varit "normalt" i mitt liv??? Trots hans oförstående så älskar jag honom fortfarande, och eftersom jag är som jag är så hoppas jag ju att han en dag ska kunna och vilja förstå mig... Men innerst inne så tvivlar jag på att han kommer göra eller vilja det.... :'(
KRAMAR till alla er andra MaskrosBarn och VuxnaBarn!!! Puss och kram och sov gott!!!

Skapa flashcards