Idag tänkte jag lämna min familj..... ="( Jag fick en rejäl djupdykning ner i det svarta, och jag kände att jag mååååååste härifrån - på ett eller annat sätt måste jag bara härifrån!!! Vart jag skulle ta vägen visste jag inte, men jag fick en sådan otrolig panik inom mig så jag kände bara att jag måste härifrån...

Jag försöker varje dag, hela dagarna, att inte hamna "under isen" - jag kämpar verkligen för att inte göra det, men vad får jag för det???!!! - Jag får ingenting.... Jo, oförståelse får jag ju så klart som vanligt, och idag blev jag även utskälld för att jag "går omkring och är sur" - som min sambo uttrycker sig. Jag vet inte huuuur många gånger jag har försökt förklara för honom att jag inte är sur - utan att jag vid dessa tillfällen (när han anser att jag utan anledning är sur) faktiskt mår sämre än andra gånger - att jag helt enkelt mår skit.... Men det går inte få honom att förstå detta - utan varje gång får jag höra att jag är "sur", och om jag har tur (hm...!) får jag mig en ordentlig utskällning också - för att jag är "sur".....

Jag vänder ut- och in på mig själv för att försöka förklara för honom hur jag mår och reagerar i vissa situationer, men det är alltid förgäves.... Någon gång ibland verkar det som att polletten ramlar ner hos honom och då tänds en liten hoppets låga hos mig - att det kanske trots allt inte är kört, att han faktiskt kanske kan förstå mig - i alla fall lite grann.... Men den lågan släcks alltid ganska snabbt!

Hur kan han säga att han älskar mig???? När han ständigt trycker ner mig i skosulorna..., när han ständigt får mig att bli så oerhört ledsen pga att han inte kan och ens vill försöka förstå mig.... Han säger att han försöker, men hur skulle han kunna göra det????!!!! Efter alla våra år tillsammans - år då jag ständigt återkommande försökt förklara mig när jag hamnat i jobbiga perioder - försökt förklara att jag inte är sur eller arg, försökt förklara att det inte beror på honom att jag mår dåligt (-numera beror det ju visserligen ofta på honom att jag är ledsen, men inte då...), försökt förklara varför jag reagerar som jag gör - utan att han fortfarande inte förstår....

Hur kan han säga att han älskar mig, hur kan han över huvud taget älska mig när han tror och tycker att jag jämt är sur och arg (-som han så vackert uttrycker sig!)?????? Varför är han fortfarande kvar då????? Jag har verkligen bett honom att lämna mig om han inte älskar mig - för jag vill inte att barnen ska behöva växa upp i detta familjeförhållandetill ingen nytta om det inte är så att han verkligen älskar mig... Jag kämpar mer än gärna för vårat förhållande för hans och min skull - men jag kämpar inte för vårat förhållande pga barnen... Det är fel anledning tycker jag - att vi bara ska hålla ihop för barnens skull.... Eller?????!!!!

Hur som helst insåg väl min sambo att jag faktiskt inte mådde helt bra, så han kom hem med en jättefin, stor ros till mig. Det var ju jättegulligt av honom(!), verkligen - men jag kan inte i hjärtat bli särskilt glad längre när han gör så, för jag vet att den endast är stundens ingivelse, att han nästa gång jag/vi hamnar i en liknande situation beter sig lika illa mot mig....

God Fortsättning

och hopp och önskan om ett

riktigt Gott Nytt År

önskar jag ER mina vänner!!!

Klicka här

*.GOD
*.*.*.OPENED
* ...*.*. THE WINDOWS
* * .* *.*.*.* OF HEAVEN
.*) .*) *.*.*LOOKED AT ME
. (.` *.*.*.**.*.*.*AND ASKED,
..*(`.) .*.*.*.*.* **.*. *WHAT IS YOUR
* .`.(`.) * . * . * .* *DREAM
* .*.. *`..* (`.) * .*FOR
.. *..(`.). *`..* .*TODAY?
.* ... *`.. * *. * . * .**I
. * . * . . * . *.*. * . **ANSWERED:
__00000___00000 *.*. * .* .*GOD,
_0000000_0000000. * . * .*TAKE
_0000 OOOO 00000. * . * .*CARE
__0000000000000 * . ** .*OF THE
___00000000000 * . *. * . * .*PERSON
_____0000000 * . *. * . ** *.*THAT
_______000 * . *. * * * .*.*IS
________0* . * .. ** .. * .*.*READING
. * .. ** .. * . * . * .* . *.*THIS
. * . (.. *** /) * .*.*.*MESSAGE,
* . * ( ..(_)/ ) * * .BECAUSE
* . * (_ /|.. _) . *.* THIS PERSON IS
* . * . /___.. * . .* .*SO
. * . * . * . . * *SPECIAL!

Ville bara tala om att Ni - mina vänner här - är så otroligt värdefulla för mig!!!

Vet inte vad jag skulle gjort/göra utan ER!!!

Puss och Kram på Er!

Hallelujah, skriven av Leonard Cohen, ger mig sinnesro när jag inte mår bra.... Vill gärna dela med mig av den - den kanske kan hjälpa fler att få ro när sinnet är mörkt.... Tycker den här versionen med Bon Jovi är riktigt bra:

Hallelujah

Av Leonard Cohen

I heard there was a secret chord
that David played and it pleased the Lord
but you don't really care for music, do you
Well it goes like this: the fourth, the fifth
the minor fall and the major lift
the baffled king composing hallelujah
 
Hallelujah
Hallelujah
Hallelujah
Hallelujah...
 
Well your faith was strong but you needed proof
you saw her bathing on the roof
her beauty and the moonlight overthrew you
She tied you to her kitchen chair
she broke your throne and she cut your hair
and from your lips she drew the hallelujah
 
Hallelujah...
 
Baby I've been here before
I've seen this room and I've walked this floor
I used to live alone before I knew you
I've seen your flag on the marble arch
but love is not a victory march
it's a cold and it's a broken hallelujah
 
Hallelujah...
 
Well, there was a time when you let me know
what's really going on below
but now you never show that to me, do you
But remember when I moved in you
and the holy dove was moving too
and every breath we drew was hallelujah
 
Hallelujah...
 
Well, maybe there's a god above
but all I've ever learned from love
was how to shoot somebody who outdrew you
It's not a cry that you hear at night
it's not somebody who's seen the light
it's a cold and it's a broken hallelujah
 
Hallelujah...

Hästar är det mest underbara som finns! De ger en så otroligt mycket! Dessa stora, starka, underbart kloka och vackra djur - de ger en så otroligt mycket om man bara tar hand om dem! Med hästarna kan man verkligen känna sig fri - fri från stress och alla måsten, man kan bara vara sig själv! De kräver inget av en, men om man ger av sig själv till dem så får man såååå otroligt mycket tillbaka. Jag önskar att alla stressade människor ute i världen skulle kunna få uppleva den underbara känslan man får genom att umgås med hästar. Jag vill tacka min underbara häst - Bella - för allt hon gett/ger mig! Det är tack vare henne som jag orkat kämpa vidare, det är tack vare henne jag fortfarande har kvar fötterna på jorden.

En häst 

Styrkan hos en häst

gör den så vacker i galopp.

Det gör den också villig

att bära mänskans kropp. 

Den känner minsta önskan

hos ryttaren den bär,

och den satsar gärna allt

för att ge det man begär. 

Med hästens lätta snabbhet

och dess djärva energi

får människan en känsla

av att vara riktigt fri. 

Belöningen för hästen

är de omsorger man ger.

Då njuter den till fullo

och trånar efter mer. 

Ibland (-ganska ofta) undrar jag varför jag fortarande finns kvar här...... Vad är meningen med att jag finns kvar????

Jag har mått skit i heeela mitt liv och ingen har fattat hur j-la dåligt jag faktisk mått/mår. - Ingen fattar fortfarande... Jag ska bara alltid orka - orka ta hand om allt och alla. Men jag kanske faktiskt inte orkar det...!!! Jag försöker mer än jag orkar och förmår att alltid finnas och ställa upp för andra - men nu när min ork är slut finns ingen för mig..... Ska det vara så?! Är det min lott här i livet?!

Jag ställer ju mer än gärna upp för dem som har det jobbigt och svårt - vänner som obekanta. Mitt hjärta blöder för alla som har det svårt och mår dåligt! Det ger mig så oerhört mycket att kunna hjälpa dem som mår dåligt!!! Men någon gång ibland skulle det kännas bra om jag kunde få lite omtanke när jag mår dåligt.... Men det verkar inte finnas någon plats för mig att må dåligt......

Så jag ställer mig - allt oftare - frågan: varför finns jag fortfarande kvar??? Jag har levt 32 år här på jorden och till en så stor del av dessa år har jag mått sååå dåligt, det har känts/känns som om jag står mitt i en stark ström och försöker och försöker att ta mig framåt - ta mig ur - men jag kommer aldrig framåt, står bara kvar på samma ställe, eller förs bakåt av strömmen som alltid verkar vara för stark... Livet bara försvinner förbi mig, medans jag kämpar där i strömmen och försöker komma ur - ur och ut i livet. Men jag kommer inte ur, det känns som att det livet så många andra "normala" människor (-om man får uttrycka sig så?) lever inte är ämnat för mig. Jag vill inte fortsätta leva livet så här - fast i strömmen....

Vad jag vet så lever vi bara livet en gång, och det vill jag inte göra på det viset jag gör! Jag vill inte göra det för min egen skull - men framför allt vill jag inte göra det för mina älskade barns skull!!!!! Jag vill inte att de ska växa upp med en ledsen, deprimerad mamma - en mamma som inte "lever". Då känns det som om de skulle ha det bättre utan mig - hur fruktansvärt det än skulle vara att inte få se mina älskade barn växa upp, så skulle det väl ändå vara bättre för dem att växa upp utan mig?! - Än att växa upp och se mig på det här viset, låta dem växa upp i det "klimatet" som blir här hemma när jag mår dåligt?! Jag vill inte att de ska behöva växa upp och se mig så här....

Det känns inte som om det finns någon mening med att jag ska fortsätta livet på det här viset???? - Jag menar absolut inte att låta nedlåtande mot livet!!! Jag vill inget hellre än att leva livet! Men jag vill inte göra det på det här viset - jag vill leva och jag vill känna mig levande!!! De perioder i mitt liv då jag mått/mår bra så älskar jag livet. Då älskar jag att leva och jag älskar att känna livet och naturen. - Känna att jag är en del av livet! Men när jag så stora delar av mitt liv inte får känna mig levande, inte får känna mig som en del av livet - utan bara kan se på, då undrar jag varför jag finns här på jorden.... Då undrar jag om det verkligen är meningen om jag ska vara här... Jag kanske "hamnade" här av misstag, jag kanske var ämnad att "hamna" någon annanstans....

Jag är tillbaka... - tror jag.....

Var har jag varit, vad har jag varit, vem har jag varit....????

- Jag har varit långt ner i "det svarta", jag har varit helt knäckt, jag har inte varit någon.... Jag har inte existerat....

- Visst, fysiskt har jag ju existerat, men psykiskt har jag inte existerat - och många, många gånger har jag önskat att jag inte heller existerade fysiskt...! Men nu - av någon underlig anledning - kom det en liten strimma ljus ner till mig i det svarta - en liten, liten strimma visserligen - men den lilla strimman av ljus gav mig tillräckligt mycket ork att trycka på datorn och logga in här! Det kanske finns hopp i alla fall, det kanske finns en mening till att jag fortfarande är kvar???!!!

Jag har såååååå många gånger tänkt på Er - mina vänner här i bloggvärlden!!!! Ni ger mig ju otroligt mycket styrka - jag har verkligen saknat Er jääääättemycket!!! Men nere i "det svarta" finns inte mycket att göra än att dra täcket över huvudet och låtsas som om världen inte existerar.... - Jag tror många av Er vet hur det är!!!??? Eller hur!!!???

Jag ska försöka hålla kvar den lilla ljusstrimman - ska försöka följa den uppåt, så kanske jag till slut hittar ut ur "det svarta"!

Puss och Kram på Er!!