Jag känner mig så trasig; Undrar om jag någonsin går att laga....

Jag var ju bara ett litet barn när jag började gå sönder inom mig, sedan blev jag tonåring och ännu trasigare och till sist vuxen och helt trasig - men ingen har någonsin försökt "laga" mig, ingen har försökt att få mig hel.... Nu undrar jag om det är för sent????

Jag funderar mer och mer på vad som skulle få mig att må bra, men jag vet faktiskt inte! -Visst medicin hjälper ju delvis;  Jag åt Sertralin nu det sista (3tabl/dag), och jag var inte lika deprimerad - men jag kände mig inte levande, jag kände mig på något sätt "bedövad". Jag trappade ner medicinen, och har nu försökt utan den ett tag; Jag tar Attarax när jag får mina ångestattacker och de hjälper bra, om än bara tillfälligt, och jag tar insomningstabletter för att kunna sova bra. Men utan Sertralinet ser jag mer "vaket" på saker och ting, ser saker ur ett annat perspektiv och ju mer jag funderar på vad som skulle kunna hjälpa mig så inser jag att det inte verkar finnas någon "lösning" för mig =/ Vad jag söker i livet är harmoni och förståelse för andra männsikor; Vilket jag hittar och får här av Er mina vänner - men i det "verkliga livet" kan jag inte finna det någonstans...

Vårsolen har ju lyst på oss i flera dagar - och i vanliga fall brukar den lysa upp min tillvaro - men jag känner mig bara tom.... Känns som att jag inte orkar kämpa mer... Vill inte kämpa mer... Det känns som att jag bara går i cirklar; Jag börjar överst på cirkeln, sedan går det bara neråt - tills man mår botten. När man väl är nere i botten av cirkeln så är det en lång uppförsbacke tills man kommer till toppen, sedan är det bara att åka neråt igen... ="( Varför???? Vad är meningen med det????

Tävla om ett jättefint halsband hos Inredningsgalen

Ha en bra dag!

Kram till dig från mig!

"There are two ways to live your life.

One is though nothing is a miracle.

The other is as though everything is a miracle."

                                                 /Albert Einstein

Jag försöker leva livet som att allt är ett mirakel - men det är inte lätt.... För hur ska man kunna tro att allt är ett mirakel när det sker så mycket ont här i världen??? När det finns människor som sårar och förstör...  Men får jag välja på dessa två alternativ, så väljer jag det sista - jag hoppas på det sista "Everything is a miracle"....

Har många gånger funderat på att söka mig till någon anhöriggrupp för anhöriga till alkoholister. Vet ju att det finns några olika, och av dem jag har läst om så tycker jag att Al-Anon verkar vara det "bästa" alternativet för min del. Så här står det på deras hemsida "Al-Anon Vuxna Barn":

Al-Anon Vuxna Barn är grupper som speciellt önskar attrahera vuxna barn till alkoholister. Har du vuxit upp tillsammans med en alkoholmissbrukare?

Al-Anon är en gemenskap av familjemedlemmar, anhöriga och vänner vars liv har påverkats av att någon annan dricker. Många vuxna frågar sig om de har blivit påverkade av alkoholism. Om någon som står dig nära har eller har haft alkoholproblem, kan följande frågor hjälpa dig att komma underfund med om alkoholism har påverkat din barndom eller ditt nuvarande liv och om Al-Anon är något för dig.

Alkoholism är en familjesjukdom. Vi som har levt med sjukdomen som barn, har ibland problem som Al-Anons program kan hjälpa oss att lösa. Om du har svarat ja på några eller alla frågor ovan, kan Al-Anon kanske hjälpa dig. Du kan kontakta Al-Anon genom att besöka den lokala gruppen.

Jag svarar nog jag på i stort sett alla frågorna, så då kanske det är något för mig...? Jag är bara rädd att det är någon form av "sekt".

Vet någon något om Al-Anon Vuxna Barn???

Vill du läsa om dem? Klicka här

Idag har varit en riktig skit dag - rent ut sagt! Den lär väl inte bli bättre heller... Ångest, ångest, ångest! Känns som om den j-la ångesten ska kväva mig ="( Vill bara skrika och gråta men det kommer ingen skrik och tårarna har tagit slut...

Som jag skrev tidigare så unnar min sambo inte mig att sitta vid datorn en stund på kvällen... Han unnar mig inte heller att vara glad över saker jag gjort tillsammans med vänner jag har i stallet... -Varför??? 

Det här med stallet har varat i flera år nu; Det började när jag flyttade min häst till ett annat stall för några år sedan. Där fann jag hästmänniskor som förhöll sig till hästar - och livet - på ett sätt som jag genast kände mig hemma i. Detta fick mig att må bättre och se ljusare på livet. En av dessa underbara människor förstod direkt att jag inte mådde bra och hon tog mig under sina vingar utan att vi ens hade pratat om det. (Tyvärr lämnade denna underbara människa oss, vilket jag skrivit om tidigare.) I början var det nog ganska okej att jag tillbringade tid där. Denna underbara människa lärde mig att se på livet med andra ögon; Det finns nog ingen som kände henne som inte håller med om att hon var heeelt  unik - hon berörde både djur och människor på ett sätt som jag aldrig sett förut. Men allt eftersom så märkte jag på min sambo att han inte uppskattade när jag kom hem och ville berätta något vi gjort eller något som hänt - något som gjort mig glad. Nu är inte min sambo någon hästmänniska men det är inte så att jag försöker tråka ihjäl honom med en massa hästprat - utan det är mer att jag kommer hem och vill berätta något roligt som hänt. Ett ex: En vinterdag när vi varit ute och åkt släde (-vilket jag älskar!) - vår pojk på fyra år var också med. Det var så vackert ute i skogen, och vi stannade för att jag skulle ta lite kort. När vi kom hem grillade vi korv och fikade och det var sååå mysigt - en bra dag helt enkelt. När min sambo sedan kom hem ville jag visa korten för honom; Då fick jag ett kort, ganska surt, "fint" till svar.

Och när han härom veckan började klaga på att jag sätter mig vid datorn en stund på kvällen blev det för mycket.... Jag blev så ledsen - det känns som att det lilla, enkla, som får mig att må lite bättre det får jag inte prata med honom om. Han tar död på det roliga. Jag får känslan av att han är avundsjuk...?! Jag tog efter några dagar upp detta med honom - och sa att det gör mig jätteledsen när han beter sig så. Han svarade mig med att "det känns som att det som får dig att må bra är allt annat än jag".

Är han egoistiskt eller är det jag som överreagerar???

Ibland undrar jag verkligen vad meningen med att finnas till är? Varför ska jag, och såååå många med mig, gå genom livet och må dåligt???? Jag vill hoppas och tro att det finns någon fortsättning efter detta livet - för då kanske allt vi har gått igenom har någon mening, då kanske vi har användning för våra upplevelser... Då kanske vi får må bra, men att vi på någotvis har med oss våra upplevelser så att vi kan hjälpa andra...

Detta är väl mer en dröm, än något jag hoppas och tror - men det vore väl en bra anledning att kämpa vidare om det vore så?!