Vet inte varför jag börjat må dåligt igen?! Vet inte vad jag ska göra för att komma ur det - innan jag sjunkit för långt ner i det svarta???

Jag kommer ju aldrig riktigt ur den här depressionen som läkarna säger att jag har; Visst jag mår okej ett tag, men sedan börjar jag rasa igen... Vad jag har läst om depression så går den ju nååågon gång över(?!), men jag har väl fått en kronisk depression; Går det att få en kronisk depression(?!) så har jag fått det =/ Jag går till läkarna och de skriver ut lite mediciner och de tycker att jag ska fortsätta träffa min "samtalskontakt"... Men till vilken nytta??? Jag kommer ju INGENSTANS!!! Vi pratar om samma gamla saker; Vi kommer ju aldrig framåt!

Min depression har blivit värre, och jag får allt oftare ångestattacker =(  Vad ska jag göra??? Jag ORKAR snart inte mer!!!

Det gör ju inte saken lättare att min sambo inte får in i sitt huvud att jag inte mår bra *grrrr* Jag försöker och försöker förklara - jag vränger ut och in på mig själv för att han ska förstå... Men det enda jag får höra är att "det slutar alltid med att det är synd om dig" eller att "du är ju så sur jämt" - och jag är så j-la trött på att höra detta. Det är inte synd om mig och jag är inte sur; Jag vill inte att han - eller någon - ska tycka synd om mig, och sur är jag inte heller; Men så fort jag börjar börjar må sämre så tycker han att jag är sur. Jag vill bara bli accepterad för den jag är, jag vill bara att han ska förstå; Förstå varför jag är som jag är och varför jag mår och agerar som jag gör - men han kommer ju aldrig förstå mig ="( Vi kan prata om detta i det oändliga - men det vill jag inte. Jag varken vill eller orkar sitta och "älta" detta med honom; Har han inte förstått vid det här laget så kommer han ju aldrig att göra det heller ="(

Men hur ska jag kunna tro att han ska förstå mig när inte ens mina psykiater gör det?!

Han unnar mig inte ens att sitta vid datorn - och "prata" med er här i bloggvärlden =`( Jag sitter helst vid datorn på kvällen, när barnen har lagt sig och lugnet har lagt sig i huset - men då får jag höra "måste du sätta dig vid datorn nu igen"... Och van som jag är att anpassa mig efter andra så sätter jag mig "snällt" i tv-soffan med en kopp te i stället för att gå in här...

Jag älskar honom - för vi har så otroligt roligt tillsammans när vi hittar på saker, vi tänker väldigt lika om mycket, och förutom att han inte kan förstå mig på den här punkten (vilket i och för sig är ett väldigt minus!) så är han väldigt omtänksam (-ibland känns han lite som "Dr Jekyll and Mr Hyde"!) och han är en jättebra pappa till våra barn. Men räcker det?!

Är det meningen att mitt liv ska vara så här?

Ibland känns världen så kall och oförstående, och allt jag vill är att krypa in i mitt "skal" och aldrig komma ut igen... Men så ibland kommer en strimma av ljus in i mitt "skal"; En strimma ljus som får mig att se världen med andra ögon - som får mig att se små obetydliga saker (som i den här texten) att en regndroppe som faller är ett av livets mirakel.

Gå gärna in och lyssna på Sarah Mclachlan med:

 Ordinary Miracle

It’s not that unusual when everything is beautiful

It’s just another ordinary miracle today

The sky knows when it’s time to snow

Don’t need to teach a seed to grow

It’s just another ordinary miracle today

Life is like a gift they say, wrapped up for you everyday

Open up and find a way to give some of your own

Isn’t it remarkable like every time a raindrop falls

It’s just another ordinary miracle today

Birds and winter have their fling but always make it home by spring

It’s just another ordinary miracle today

When you wake up every day please don’t throw your dreams away

Hold them close to your heart cause we are all a part of the ordinary miracle

Ordinary miracle, do you wanna see a miracle?

Oooooooo

It seems so exceptional that things just work out after all

It’s just another ordinary miracle today

The sun comes up and shines so bright and disappears again at night

It’s just another ordinary miracle today

Oooooooo

It’s just another ordinary miracle today

En underbar låt att lyssna på när man känner sig ensam....

Sarah Mclachlan med Arms Of An Angel

Spend all your time waiting for that second chance

For the break that will make it ok

There's always some reason to feel "not good enough"?

And it's hard at the end of the day

I need some distraction, oh beautiful release

Memories seep from my veins

They may be empty and weightless, and maybe

I'll find some peace tonight

In the arms of an Angel, fly away from here

From this dark, cold hotel room, and the endlessness that you fear

You are pulled from the wreckage of your silent reverie

You're in the arms of an Angel; may you find some comfort here

So tired of the straight line, and everywhere you turn

There's vultures and thieves at your back

The storm keeps on twisting, you keep on building the lies

That you make up for all that you lack

It don't make no difference, escaping one last time

It's easier to believe

In this sweet madness, oh this glorious sadness

That brings me to my knees

In the arms of an Angel, far away from here

From this dark, cold hotel room, and the endlessness that you fear

You are pulled from the wreckage of your silent reverie

In the arms of an Angel; may you find some comfort here

Jag vill tända ett ljus och lysa upp vägen för min vän

Levande Solgul Maskros !!!

Vill även tända ett ljus för Camilla, Anna och deras bror

- och givetvis alla andra som på något sätt har det svårt!

Vill Ni också tända ett ljus?

Gå in här

Jag tror faktiskt inte hon varken såg eller brydde sig.

Det är mycket minnen, känslor och tankar som kommer tillbaka när man sätter sig och skriver; Vissa minnen som kommer tillbaka hade jag helt glömt (eller förträngt...). Detta med att jag lät mig utnyttjas är något jag skäms så för... ="( Jag har alltid annars varit (och är) en person som säger vad jag tycker och känner - men när det kommer till att "ta hand om" och att känna mig "behövd" så kan jag inte längre stå för vad jag vill och känner.... Jag blir bara så rädd att ingen helst plötsligt kommer behöva mig! Så rädd att jag lät mig utnyttjas på det viset =( Det var ju inte bara dessa två killar jag lät mig utnyttjas av - tyvärr! Nu låter det som att det skulle ha varit hur många som helst, men så var det ju inte. Det var inte heller helt okända killar. Det var killar jag hade träffat förut, och som jag av någon anledning kände starkt för - lite "farliga" och "tuffa" killar. Jag gick in för att bli "sedd" av dessa killar, och när jag fick upp deras intresse lät jag mig utnyttjas... Jag kanske inte kan kalla det utnyttjas(?!), för det var ju något jag själv - för tillfället - ville, men det var ju inget annat än ett engångs.... för dem. För mig var det något annat; Att bli sedd. Det var ju ingen annan som såg mig. Det var väl det enda sättet jag fick bekräftelse på att någon "såg" mig.

Jag kan inte riktigt förstå hur ett samhälle helt kan blunda för när ett barn far illa??? Ser de inte eller säger de inget för att de inte vågar (eller vill) "lägga sig i"? Att våra grannar såg och visste hur det låg till det vet jag! Vi bodde i lägenhet, och det var ju ofta det var bråk och slagsmål så att polisen fick komma. Så visst såg och visste de hur det var! Jag kan tänka mig att de inte ville lägga sig i för min mammas skull; Det var ju inte hon som hade ett missbruk, det var ju min pappa, så jag tror att de tyckte synd om henne och ville inte göra något "mot" henne. Men polisen då? Har inte de en skyldighet att anmäla till soc om de rycker ut någonstans där det finns barn som kan fara illa???? Men de "såg" väl inte heller mig och min syster.....

Jag skrev ett inlägg i april -07 om "jobbiga minnen"; jag tror jag ska fortsätta där...:

Det är så mycket i mitt liv som jag bara har accepterat och blundat för - bara "slängt" bakom mig och försökt gå vidare.... Under den perioden av mitt liv när jag var tillsammans med denna kille (jag skrev om -07) så mådde jag såååå dåligt! -Fast jag insåg ju inte det då. Jag vet inte om min mamma inte ville förstå att jag faktiskt mådde jättedåligt - eller om hon faktiskt var så "dum" så att hon faktiskt inte fattade hur det låg till???? Jag vet faktiskt inte vilket... Men det gör mig ont att tänka på att hon inte gjorde något åt situationen; Jag var ju hennes dotter! Hon frågade aldrig mig om hur jag mådde. Visst, hon flyttade ifrån min pappa från och till; Men det var ju inte för min och min systers skull - det var ju för sin egen skull. Självklart var det ju bra att hon tog sig ifrån det förhållandet där hon inte mådde bra - men om hon hade tänkt på oss barn, och om hon hade insett vad det förhållandet hon hade med min pappa gjorde - mot framför allt mig - så skulle hon ju inte gått tillbaka till honom hela tiden... Nej, hon frågade inte hur jag mådde - hon tyckte enbart att jag var j-ligt jobbig - i stället för att själv försöööka fråga, eller på något sätt hjälpa mig, så ringde hon BUP och ordnade en tid åt mig där. Hur reagerade jag på det?! Jag var på den tiden en arg tonåring som mådde såååå dåligt (vilket inte gjorde mig på bättre humör!) - så jag blev fly förbannad över detta! Men jag gick dit. Där träffade jag en psykolog som hade suttit med näsan i sina psykologböcker alldeles för länge - det fungerade inte alls! Hon hade ingen aning om verkligheten; Där satt jag gång efter gång, en arg tonåring, som inte alls hade någon lust att sitta där och prata. Så det enda detta resulterade i var att jag satt och lurade i henne vad som helst. Men inte heller detta gjorde att min mamma "fick upp ögonen" - nej, hon fick bara mer vatten på sin kvarn, och tyckte att jag bara blev ännu jobbigare. Pojkvännen jag skrev om var jag tillsammans med från och till under hela högstadiet plus ytterligare något år. När jag började åttan började jag och mina kompisar (som inte hade en aning om hur jag hade det!) umgås med ett gäng äldre grabbar. Där dracks det mycket och de var ofta ute på stan och slogs - och jag hängde på. Vissa av killarna i det gänget var ganska illa ute och de påminde nog mig om min pappa. Detta medförde att jag kände att jag var tvungen att "ta hand om" dem. -Framför allt en av dem. I fyllan hamnade vi ju givetvis i säng med varandra, och sedan hade vi ett konstigt förhållande. Vi var inte tillsammans - han hade en extjej (som även hon hade ett struligt liv med en strulig familj) som han inte blev "av med". Hon och hennes föräldrar jagade honom, med tex basebollträ eller knivar, om de fick reda på att han träffade någon annan. Men när det var fest (vilket var ganska ofta) hamnade vi oftast i säng med varandra, och ibland mitt i veckorna kunde han ringa mig sent på kvällen och fråga om jag inte kunde komma hem till honom (han var ju äldre och hade egen lägenhet) - så att vi kunde ha sex. Han betalade taxi och jag åkte dit... Snacka om att jag lät mig utnyttjas! =( Men jag hade ett behov av att "ta hand" om honom, samtidigt som jag hade ett stort behov av att känna mig behövd - och jag ville ju inte säga nej; För då kanske han skulle sluta ringa och då skulle jag känna mig misslyckad och ensam... Detta "förhållande" höll i ett tag, sedan blev jag tillsammans med den andra killen ett tag - men jag kunde inte riktigt sluta umgås med det andra "gänget", och jag kunde inte glömma killen från det gänget.

Samtidigt som allt detta pågick så var det ju oftast katastrof hemma...

Tur i allt detta var väl att jag hade (och fortfarande har) det här behovet av att "ta hand om". Jag var ju tvungen att ta hand om min syster, min mamma, min pappa (-framför allt!), pojkvännen, den "andre" killen, osv - och detta gjorde ju att jag var tvungen att skärpa till mig själv. Hade jag inte känt det här behovet hade jag nog hamnat ganska snett själv tror jag...(?) Men jag frågar mig själv fortfarande; Varför såg min mamma inget av detta??? Hon måste väl ändå ha märkt att jag ofta åkte hemifrån (med taxi!) sent på kvällarna, att jag var borta från fredag till söndag utan att hon hörde ett ljud från mig... Såg hon det inte - eller brydde hon sig inte?????????

Ja, så var jag här igen...

Min tillvaro slogs återigen  i spillror för ca ett år sedan. En underbar människa lämnade den här världen - lämnade mig! ="( Världen blev tom och kall, och allt kändes fullständigt meningslöst... Men nu sitter jag här igen och ska försöka plocka upp spillrorna. - Känns som att jag har varit här förut?! =/ Men, men; Livet går ju på något underligt sätt vidare.

Vad har hänt under året som gått? Det har väl inte hänt särskilt mycket... Jag har fått några nya mediciner utskrivna och en ny "kontakt" inom psykiatrin. Är det till det bättre? Nae, jag står fortfarande och trampar i samma gamla fotspår, kämpar fortfarande med samma känslor och frågor. För tillfället är väl min depression något bättre och mina ångestattacker kommer inte lika ofta; men så har det ju varit så många gånger förut... Sedan kommer frågorna, känslorna och tankarna tillbaka och då blir min tillvaro "svart" igen.... Så det känns ganska hopplöst emellanåt. Ska jag bara gå och vänta på att tillvaron ska bli "svart" igen eller ska jag återigen våga hoppas på att jag en dag ska få må bra???!!! Jag vet faktiskt inte....

Tusen kramar till Er alla som har det svårt!!!

Vill bara lägga in en länk till en underbar låt - en låt som är till min älskade "mamma" som lämnat oss.

Till min älskade "mamma"

Jag saknar Dig så ofattbart,

Du kommer alltid att finnas i mitt hjärta....