Varför tillåter jag mig själv hela tiden att knäckas??? Jag insåg igår att jag faktiskt har blivit knäckt - igen.....

Jag gick till min lilla häst igår kväll för att hämta lite energi och reda ut mina tankar lite; då insåg jag plötsligt att min sambo faktiskt lyckats knäcka mig. =|

Jag förstår inte varför folk vill knäcka mig, trycka ner mig så långt ner i skosulorna de bara kan????? Är det något jag gör, som får folk att "vilja" göra det? Tillåter jag dem att göra det????

Det kanske beror på att jag alltid fått stå ut med skit från det att jag var liten, att jag redan från barnsben fått ta hand om allt, se all skit och ta hand om alla?! För om inte jag tog hand om min "mamma", "pappa" och lillasyter - vem skulle göra det då?! Jag var ju tvungen att göra det. Fast jag såg det ju inte som ett tvång när jag var liten; jag såg det mer som naturligt. - Hur naturligt det nu kan vara?! Men i min "värld" var det ju naturligt, det var ju jag som var stark, det var ju jag som orkade...

Jag försöker ju förklara mig själv så gott jag kan för min sambo, men han förstår mig ju inte i alla fall. Jag har ju försökt förklara mig i flera år nu utan framgång, så varför försöker jag lura mig själv till att tro att han nog en dag kommer att göra det????!!!! Han kommer ALDRIG att göra det.... Det stod klart för mig igår att han aldrig kommer att förstå mig - för han VILL inte göra det... =| Men han påstår att han älskar mig! Hur i h-vete han nu kan påstå något sådant?!

När jag förra våren "gick in i väggen" så kände jag ingen glädje i något, jag kände så ofta att "jag orkar inte mer" - men jag hade livsLUST, men den har jag förlorat....! Jag ser mig i spegeln och ser ett helt tomt ansikte, ett ansikte helt utan glädje och livsLUST... Jag stannar kvar för mina älskade barns skull(!) - för vem skulle annars ta hand om mina älsklingar???!!! Men jag känner ingen livslust - och det är en riktigt jobbig känsla...

Jag är så fruktansvärt trööööött... Jag ska hela tiden vara den som fixar och ordnar,ser till att saker händer, ska alltid vara den spralliga och roliga, ska alltid reda ut saker, ska alltid hjälpa alla andra.... Jag hjälper så gärna alla andra (även om jag så skulle gå under på kuppen!!!) för då vet jag att jag gör någon glad, då får jag förhoppningsvis uppmärksamhet och kanske tacksamhet, då kanske någon tycker om mig - då kanske någon SER mig! Jag vet ju att det är den lilla, ensamma, sorgsna, flickan inom mig som behöver detta - det är hon som behöver att jag gör allt detta, så att hon får den uppmärksamhet hon så desperat behöver..... ="(  Det är hon som gör så att jag så oerhört gärna vill vara överallt och hjälp allt och alla, det är hon som nästan gör så att jag nästan uttnyttjas i mitt sökande efter uppmärksamhet.... =|

Tänd ett ljus!

Vill tända ett ljus för alla underbara Maskrosbarn!

Tusen kramar till alla Er som har, och har haft, det jobbigt!!!

*kraaaamar om*

Vill du också tända ett ljus kan du gå in på:

http://www.gratefulness.org/candles/candles.cfm?l=sve&gi=mkrs

Vet inte riktigt varför, men idag är det en riktigt deppig dag.... =( Jag känner att jag måste sätta mig och ringa och försöka få tag i någon som kan hjälpa mig.... Vet bara inte riktigt vart jag ska ringa... =| Har provat psykiatrin på sjukhuset via mail; de tyckte jag skulle ringa vårdcentralen(!?) och höra mig för där. Problemet är bara det att jag inte ooorkar ringa runt och förklara "mig själv" mer. Visste jag vart jag skulle ringa, för att komma till "rätt" person, skulle det inte vara några problem - men jag är sååå trött på att behöva ringa runt! Man blir ju inte ens runtkopplad, utan ska själv ringa runt till olika instanser.... Och på varje instans ska jag förklara mina "problem" på nytt - det blir tjatigt, jobbigt och jag blir ännu mer deprimerad när jag ska behöva göra det! Så det slutar med att jag struntar i att ringa vidare... Det är ju så typiskt också att de dagarna när jag kanske skulle orka ringa runt - de dagarna när jag mår lite bättre - då mår jag så pass bra så att jag inte känner behovet av att jag måste ringa någon, då mår jag så pass bra så att jag inte vill "tänka på" de svarta dagarna, så då ringer jag inte heller.... Snacka om att ha kommit in i en ond cirkel!!! Ska väl försöka ta mig i kragen och rycka upp mig.... - det blir nog tyvärr bara inte idag om jag känner mig själv.... =(

Många kramar till Er mina vänner som kommer hit och ger mig styrka för att gå vidare!!! Era påhälsningar här betyder så oerhört mycket!!!!!!! =)

*kraaamar om*

En text som jag läste någonstans på nätet och som beskriver "mig"....:

"En skymt av någon:

Jag är den glada människan,den som inte har problem.

Hon som skrattar och ler. Det är det dom ser när dom ser på mig.

Men se mig djupt, djupt in i ögonen. Där inne är allt annorlunda, där är som ett stormigt hav av känslor, känslor som jag inte vet vad jag ska göra av.

Den kaxiga tjejen, hon finns inte på insidan. I mitt inre finns bara en liten, liten osäker tjej som skakar av skräck, som gråter av smärta, som har brännmärken av skam.

Om du tittar riktigt djupt in i mina ögon så kanske du ser henne...."

Är ofta inne och läser på min väns hemsida för "vuxna barn" - http://www.freewebs.com/vuxnabarntillmissbrukare/index.htm . Under en rubrik kan man läsa "Trygg i kaos". Det stämmer så otroligt bra! Att man finner "trygghet i en kaotisk tillvaro", det är ju känslor man alltför väl känner igen - en "kaotisk tillvaro"... =( 

Idag hände det som vanligt något som inte var till det positiva i mitt liv - den person som jag nästan ser som min "mamma" (eftersom jag inte har någon relation med min "riktiga" mamma) var tvungen att åka akut till sjukhuset, hon var ganska sjuk... ='(  Jag skulle iväg till min sambos syster vid sjutiden, men eftersom jag fick hjälpa till med ett par saker pga att min "plast-mamma" (kan vi kalla henne *ler*) var tvungen att åka till sjukhuset så fick jag bråååttom att hinna med det jag skulle göra innan jag skulle iväg. När jag snabbt i mitt huvud organiserade upp hur jag skulle göra för att allt skulle hinnas med, så snabbt som möjligt, och sedan snabbt satte igång med det som skulle göras så stannade jag plötsligt upp i det jag höll på med... Känslan var verkligen sååå välbekant! Just då var det "kaos", för att allt skulle hinnas göras på så kort tid som möjligt, och då helt plötsligt blev jag alldeles lugn inom mig - då kunde jag organisera! Då insåg jag att de enda stunderna när jag kan organisera och kan göra saker snabbt och rationellt det är när det är "kaos"! Det kan vara att jag har fruktansvärt bråttom till något - då sätter jag fart och gör oss alla i ordning på en sekund, eller så är det något som hänt som måste organiseras snabbt - då kan jag plötsligt organisera upp allt som ska göras i mitt huvud... Det är väl därför jag har trivts så bra med att arbeta med det jag gjort - handel och restaurang - för i de arbetena är det ofta stressigt och saker måste ske snabbt.

I det ögonblicket såg jag hela mitt liv "koncentrerat" till kaos - insåg att jag knappt fungerar utan kaos, utan kaos känner jag mig helt tom och kan inte ens organisera två tankar i mitt huvud.... =(  Det var en ganska konstig känsla jag fick i det ögonblicket jag insåg detta.....!   = I

Helgen har varit skit....

Det började redan i fredags - jag sade något som min sambo tolkade på sitt sätt, och när jag försökte förklara så blev det bara värre... Det slutade med att jag, som så ofta, fick ligga på soffan och somna till tv:n (- skulle inte somnat annars).... =(  Som tur var kom en gemensam "vän" förbi på lördagkvällen. Jag hade nyligen kommit hem från jobbet och stod och lagade mat - och när han kom frågade jag om han inte ville stanna och äta och titta på Melodifestivalen med oss. Som tur var så stannade han gärna. Hade han inte stannat så hade vi väl fortsatt "bråka" antar jag....  =(  Min sambo är på mig heeela tiden om vissa saker. Han tycker att jag inte förstår honom på vissa saker. Men det så menar han: att genom att jag inte gör som han vill angående dessa "saker", så sviker jag honom. När han sedan säger till mig att han känner sig sviken över det och jag ändå inte gör som han säger så tycker han att jag inte förstår honom... Det spelar ingen roll att jag talar om för honom att jag förstår vad han menar och att jag förstår varför han känner sig sviken - och att jag försöker få honom att förstå att jag inte gör på det viset för att såra eller svika honom! Jag förstår honom verkligen, men bara för det så kan jag ju inte bara göra som han vill eller tycker!? Han, däremot, förstår som vanligt inte mig.... Han försöker spela någon jäkla martyr och säger att "så sårad har jag aldrig blivit"... (-Han har verkligen vuxit upp i en "skyddad verkstad"!) Detta gäller inte ens något käslomässigt eller personligt - det gäller materiella saker, och jag kan bara inte förstå hur han kan vilja vända upp och ner på hela vårt förhållande pga något materiellt....!? Det är bara för ynkligt tycker jag. Lördagkvällen gick utan att någon konflikt uppstod.... Men på söndagmorgonen - precis när jag skulle iväg till jobbet - så var han tvungen att dra igång allt igen.... Tack för det! Precis vad man önskar när man ska iväg till jobbet.... =(  Och jag blir bara tröttare och tröttare, jag ORKAR snart inte förklara mig mer! Jag börjar känna mig så fruktansvärt tom igen, känner ingen livsglädje längre... Förstår inte riktigt vad meningen med att vara här på jorden, och ständigt - heeeela tiden - behöva kämpa sig igenom livet... Hade man med kämpa "bara" menat att man ska behöva kämpa fysiskt så hade det ju varit en sak, men att hela tiden psykiskt behöva försöka och kämpa  för att överhuvudtaget hålla sig över ytan.... Det förstår jag faktiskt ingen mening med????????!!!!!!! =(

 Vägen till en värld i fred måste ske genom hjärtat i oss alla.

Allt våld måste bekämpas! - Terror, övergrepp och våld

mot barn och djur och alla svaga i samhället.

Hjälp till så att fredsduvan flyger från sida till sida,

genom så många länder som möjligt.

"När vännerna kom till var tanken ganska klar,

för vänner har nåt i sig som inga andra har.

De har en hand som hjälper, de lyssnar och förstår.

De viker inte undan, när många andra går!"

Massor av KRAMISAR till Er mina vänner!!!

Vad vore jag utan Er?????!!!