Känns som att jag alltid sitter instängd och endast kan titta ut på livet och de som lever i det genom ett trångt fönster....

När ska jag få komma ut i livet????

Jag orkar snart inte mer.... Det känns som att jag kör huvudet i väggen heeeela j-la tiden! Min sambo är ju för f-n lika smidig att prata med som väggen... Det känns som att allt jag säger och gör gör honom irriterad! Jag fattar inte vad han vill... ='( Jag bara lurar mig själv hela tiden och tror att han nog "förstår mig lite bättre nu"; det går perioder när jag mår riktigt pissigt och då orkar jag ju inte tjafsa med honom om dittan och dattan som han tycker det ska tjafsas om - utan då håller jag med eller inte säger något bara för att slippa tjafsandet. - Det tar han väl antagligen som att jag håller med... När jag sedan kommer något över ytan och orkar säga vad jag tycker så får jag skit för det. =( Jag tror han skulle tycka det vore smidigast om jag alltid var långt under ytan, och inte orkade bry mig om hans tjafs!

Igår var vi bortbjudna till några vänner - vilket jag tyckte skulle bli jättetrevligt. Min sambo som alltid är den som hörs och syns mest, drack väl något glas vin för mycket till maten så han blev lite väl stor i munnen. När det händer så börjar han alltid överdriva allt han ska berätta - och när han gör sig rolig på min bekostnad (över något som jag inte anser att man skämtar om - något som är jobbigt för mig) så försöker jag säga något i stil med att "det är väl inte riktigt hela sanningen", men då kör han bara över mig fullständigt och säger något - som han får att låta som skämtsamt i andras öron, men jag hör ju undermeningen - och jag vill ju för våra vänners skull inte ställa till med något väsen inför dem så jag håller snällt tyst.... - Vilket medför att han "vinner" igen!

Igår fick jag sååå ont i magen när detta satte igång, och det resulterade i magkatarr - jag hade så ont i magen när vi kom hem så jag trodde att jag hade fått tarmvred! Jag talade om för honom att jag hade så fruktansvärt ont i magen (- jag sade inget om vad som utlöste det!), men inte en enda kommentar eller en enda liten medkänsla fick jag - han gick bara utan ett ord och lade sig.... Själv fick jag ligga på soffan, ledsen och med denna värk i magen och gråta och vrida mig hela natten utan att få en enda blund i ögonen.... Hade gett vad som helst för ett besök av John Blund då! =)

Jag tycker att vi har pratat ganska mycket det sista om varför jag är och mår som jag gör, och vilka konsekvenser det ger och jag trodde - "blåögd" som jag är - att han faktiskt kommit en liten bit framåt med att förstå mig... Men som vanligt visar det sig att han antagligen inte förstått ett skit - och om han nu har förstått något så bryr han sig i alla fall inte ett skit om det! ='(

Hur många gånger orkar man bli sårad, sviken och besviken på/av den man älskar och lever tillsammans med?????

Jaa, jag har ju inte skrivit på ett tag - men jag har haft "skrivtorka"... Eller rättare sagt: jag har kommit in i en "svacka", och varit sååååå fruktansvärt trött så jag har inte fått ihop tankarna till att skriva något... =( Men jag har tittat in hos mina vänner här och skrivit lite - det är alltid lättare att skriva till någon annan, tycker jag , än att komma på något själv att skriva när man är heeelt tom i huvudet. Men idag känns det som att tankeverksamheten är igång liiite i alla fall... =I (Jag hade en heldag i stallet! =) )

Varför har jag alltid dåligt samvete för allt jag gör???

Min sambo delar inte alls mitt intresse för djur - vilket gör att vi ofta tjafsar om detta.... Framför allt så har han "problem" med mitt hästintresse. Jag är en ännu trasigare människa om jag inte får eller kan åka till stallet.... Den sista tiden så har min sambo fått en sur min varje gång jag sagt att jag ska till stallet vilket har gjort att jag känt - vilket givetvis varit fallet - att han inte "uppskattar" att jag går till stallet. Detta har medfört att jag inte gör det, vilket i sin tur resulterar i att jag mår ännu sämre - för jag kommer aldrig bli hel utan hästarna!!! Så har jag dåligt samvete när jag går till stallet för min sambos skull (varför jag nu ska ha det???!!!) - detta medför att jag inte går till stallet annat än när jag måste.... Detta i sin tur leder att jag får otroligt dåligt samvete för min hästs skull, sedan leder det till att jag försöker "förtränga" stallet för det får mig bara att må ännu sämre när jag tänker på att jag inte gått dit... ='( Detta leder i sin tur att jag "stänger av" och blir låg, vilket medför att jag inte är så rolig mot/med barnen som jag vill vara, och så får jag dåligt samvete för det.... Detta leder till att det blir kaos i min lilla hjärna - som redan har svårt att få ihop tankarna - så sedan får jag inget gjort! Saker och de få vänner jag har (sedan jag "rensat" bort de som inte var "riktiga" vänner) försvinner ur mitt huvud och när jag inser det så får jag ännu sämre samvete.... =I Sedan slutar det med att jag sitter i soffan eller på en köksstol och bara stirrar framför mig och inte får ihop tankarna till att ens gå och klä på mig..... - Och till slut så får jag dåligt samvete för det!!!!!! Varför får jag dåligt samvete för allt jag gör (eller inte gör)???!!!

Jag önskar jag kunde vara en lite trollfe som kunde ordna så att allt blev gjort utan att jag gör något mot någon så att den bli sur på mig..... - fast någon fe skulle väl jag inte bli, om jag nu kunde önskat mig det, jag skulle väl snarare bli en gammal häxa!  =)

Många kramar till Er alla som tittar in här!!!

SolGul Maskros och Masrosblomman har skrivit i sin blogg:

Tänkte att vi kan tända ett ljus för framtidstron till alla Maskrosbarn:

Tänd Ljuset HÄR , för alla Maskrosbarnen - när du kommit fram till där det står att du ska skriva dedikationsord, initialer och på ljusgrupp skriver du MKRS om du vill tända ett ljus för alla Maskrosbarnen  - .....eller gör en egen grupp.

Jag har självklart tänt ett ljus för alla Maskrosbarn här i världen!!!

Kramar i tusen till Er alla Maskrosbarn - ni underbara gula solar som lyser upp omgivningen där Ni växer!

Igår blev jag återigen beskylld för att alltid "dra en snyftare".... Och att jag alltid vill att han ska tycka synd om mig...  Varför är det sååå svårt för min sambo att förstå att jag inte alls vill att någon ska tycka synd om mig - utan att allt jag önskar är att han ska försöka förstå mig!?

Bakgrunden till gårdagens bråk är: under påsklovsveckan så kände jag mig lite piggare än vanligt (än på länge) så jag hade energi och lust till att både tvätta upp allt i tvättstugan, storstäda och pyssla här hemma. Jag försökte verkligen få ordning på allt och få saker och ting på "sin plats". Sedan försökte jag hålla det så, och försökte att få övriga familjen att hjälpa till. Jag upptäckte snart att den enda som försökte hålla ordning var jag... :(  Under de perioder när jag mår som sämst så är jag så fruktansvärt orkeslös, jag orkar ingenting (-skulle nog kunna sova i en månad!) utan sitter så fort barnen och lagt sig och stirrar tomt framför mig. Så kan jag sitta i flera timmar, jag orkar inte ens gå och lägga mig... Detta är något min samo aldrig kommer att kunna förstå - denna fruktansvärda trötthet. Efter att ensam ha försökt att städa och plocka efter alla här hemma, och hålla kvar ordningen, i några veckor nu så har min energi tagit sluuuut... Det kanske låter löjligt, men så är det... Igår kväll stod jag, klockan 23, och försökte att röja upp i köket som såg ut som ett slagfält - då min sambo gick för att lägga sig... Jag tog upp detta med honom då och jag bad honom om att vi kanske skulle kunna hjälpas åt på kvällarna att plocka i ordning så går det lite fortare och smidigare - och även roligare när man är två. Då blev han skitsur! Han menade på att jag enbart skyller allt på min trötthet och mina "problem" - att jag inte låter honom få vara trött någon gång. Jag blev så ledsen (och arg)! Det enda jag bad om var att vi skulle hjälpas åt - i stället för att någon av oss ska göra det ensam.

Under mina tröttaste perioder så hjälper de övriga i familjen till "hjälpligt", men så fort jag blir något piggare så slutar de andra att hjälpa till...

Jag har ju försökt att förklara för honom såååå många gånger varför jag blir så trött och varför jag mår som jag gör, men det verkar inte spela någon roll huuuur många gånger jag försöker förklara mig själv för honom - han förstår ju ändå inte... Det är precis som att dunka huvudet i väggen - det enda som händer är att jag blir frustrerad och får ooont i huvudet! Möjligtvis att väggen är något bättre - den svarar ju inte med något spydigt eller taskigt svar...

Jag tog även upp det här igen med honom att han tror mer på min mamma än på mig när min mamma sa att "så farligt var det inte när Anna var liten". Då säger han att "du höll ju med om att

Vissa dagar är bara så tunga... Vet inte varför och det är så frustrerande! Idag känns det bara som om mitt huvud ska gå i tusen bitar. Inget i "hjärnkontoret" fungerar som det ska... Barnen har varit på uselt humör och inte gjort annat än att bråka idag, vilket inte gjort mitt redan "trötta" huvud bättre. Jag har fått den där jobbiga känslan i magen också, känner att ångesten är på väg att komma över mig :"( Jag vet inte vad jag ska göra?! Känner mig bara så värdelös - får inget vettigt gjort och jag känner mig som världens sämsta mamma... Jag försöker sååå otroligt mycket att inte låta mitt "tillstånd" gå ut över barnen, men idag har jag nog inte varit särskilt pedagogisk tyvärr! Migränen har också kommit smygande allteftersom dagen gått - och när jag sa det till min sambo förut så var det enda medlidandet jag fick från honom ett "mmmmm...". "Tack för att du förstår mig så bra älskling", tänkte jag! Han kan vara en sån skitstövel, men idag orkade mitt huvud inte med något tjafs... Varför ska jag alltid behöva

Jag har så många frågor som jag aldrig kommer att få några svar på och det känns ibland så fruktansvärt frustrerande! Ibland känner jag mig som den lilla flickan, jag en gång var, med alla frågor, känslor och tankar jag aldrig fick några svar på... Det är väl inte så konstigt för hon finns ju kvar någonstans inom mig, det känns bara så svårt att förstå att den lilla flickan jag tänker tillbaka på var jag...

Det har hänt så mycket i mitt liv som jag inte är stolt över. Jag var nog rätt jobbig som barn - men hade jag inte "rätt" att vara det?! De människor som var mina föräldrar och som borde varit mina förebilder var ju också "jobbiga" (- för att uttrycka det milt!) - så då hade jag väl "rätt" att vara jobbig... Eller??? Enligt mina föräldrar så hade jag inte rätt att vara det, de tyckte bara att jag var sur och arg jämt. - Men är det så konstigt egentligen???  När jag började högstadiet började en "vild" period. Jag började dricka, och jag blev tillsammans med en kille som också hade en "dysfunktionell familj". Han var ytterligare någon jag kunde ta hand om! Han hade inte problem vad gäller kompisar och drickande eller något sådant - men han hade en pappa som var riktigt "sjuk". Det var synd om killen, men han drog in mig i sin "vardag".... Hans pappa såg nästan varje helg till att vi hade öl och annan sprit att dricka (-då var vi tretton, fjorton år!), sedan satt han med mig och sin son och "umgicks" med oss när vi drack... Han umgicks endast med det fåtal personer som kom hem till dem - han gick aldrig ut och träffade andra människor. Min pojkvän och hans pappa levde ensamma - han hade två syskon och sin mamma på annat håll. Min pojkvän var totalt styrd av sin pappa - pratade vi i telefon så satt hans pappa i en annan telefon och lyssnade och sa till min pojkvän vad han skulle säga till mig. Han trodde väl inte jag hörde honom, men det gjorde jag. Jag hörde först hans pappa viska, sedan hörde jag min pojkvän säga exakt samma ord jag precis hört viskas. Men som allt annat jag fått "stå ut med" under min uppväxt så fick det här också gå... I början av sjuan övertalade min pojkvän mig till att vi skulle ha sex. Jag ville egentligen inte - men jag var ju rädd att bli "övergiven", så jag gick så klart med på det. Därefter hände det allt som oftast att hans pappa satt i hans rum och "umgicks" med oss, och vi tittade på film. Efter en, oftast någon gång under andra filmen, så började min pojkvän få mig att vilja ha sex. I början gjorde jag det inte när hans pappa var i rummet, utan vi "bara" hånglade. Men efter ett tag, efter lite alkohol, så hade vi sex när hans pappa satt i rummet - och uppenbarligen tittade på...! - Hur låter det????? Detta har jag aldrig talat om för någon - inte ens någon av mina psykologer... Detta är något jag skämts så fruktansvärt för så jag har inte ens velat veta kännas vid det inför mig själv. Det blev värre... Efter att vi hade haft sex i kanske ett halvår - inför hans pappa - så kom min pojkvän med ett förslag. Han sa att han ville att hans pappa skulle få ta kort på oss när vi hade sex. Han ville??? Just då förstod jag inte (-"blåögd" som jag var och är, och vill tro det bästa om alla!) att det så klart var hans pappas idé! Jag ville inte, men efter ett tags övertalning så gick jag med på det också... Då fick hans pappa det att låta som att "jo, okej, det kan jag väl göra..." - när det egentligen var hans sjuka idé! Så en kväll bestämde min pojkvän att vi skulle bli "fotograferade" - och det blev vi... Från alla möjliga håll och vinklar blev vi fotograferade - han ville t o m att vi skulle luta oss "ifrån" varandra så han kunde ta kort mellan oss där min pojkvän trängde in i mig... - Vilken "svärfar" va????!!!! Sjukare blev det: Till slut frågade min pojkvän mig om jag inte kunde tänka mig att hans pappa skulle kunna få "stoppa in den" (som han uttryckte det) i mig. Det tänkte jag bara inte ställa upp på! Men jag vet inte än idag om hans pappa gjorde det eller inte... Jag började ställa mig själv den frågan efter att vi som vanligt satt i hans rum en lördag kväll och drack. Efter ett antal glas så började min pojkvän fråga mig om jag inte ville "gå med på det". Jag vet att jag sa att jag inte ville, men de hällde i mig så mycket alkohol så jag kommer inte ihåg någonting mer från den kvällen... Sedan hände det ganska många gånger att de hällde i mig så mycket jag inte mindes någonting... Ett flertal av dessa gånger vet jag att min pojkvän frågade samma sak, så jag vet faktiskt inte.... Men det spelar egentligen ingen roll om han gjorde det eller inte - det var ju en kränkning i sig att bara ens fråga... :(

Jag önskar sååå att ingen ska behöva bli uttnyttjad  - på något sätt!!!!!

Jag vet inte hur många gånger jag fått höra från min syster och min mamma att min uppväxt inte varit "så farlig, vi hade mycket roligt också"... Jovisst, det hände ju inte bara tråkiga saker under min uppväxt - men alltför många för att de ska ha förstört "mig". Jag undrar sååå vem den lilla flickan som blev "jag" hade varit idag om hon inte fått vara med om- och behöva ta hand om all skit hon fick göra!!! Vem hade "jag" blivit då?????

Jag blir så ledsen när jag tänker på den lilla flickan som inte fick vara barn... :'( Varför lät min mamma oss växa upp på det viset?! Vi barn hade ju inget val, men det hade ju hon. Och hur kan hon säga att "det var inte så farligt" när hon ser hurdan jag är och hur jag mår idag??? Hon har alltid sagt att jag är sjuk i huvudet - och det kanske jag är, men i så fall beror det ju på att hon lät mig växa upp i den skit som hon gjorde... Men det har inte varit så roligt att samtidigt som man tagit hand om deras skit fått höra att man är sjuk i huvudet! - Hur tror hon att man ska kunna fungera som ett normalt barn, eller en normal person, när man växer upp med all skit man fått se och vara med om??? Dessutom har hon ju sagt till min sambo att det "faktiskt inte var så farligt", så det tror han mer på än på mig... Känns ju jätteroligt att han tror mer på henne än på mig!!!

Jag vet verkligen inte vem jag är... Jag är som en kameleont: behöver jag vara trevlig och en "fin flicka" är jag det, behöver jag vara en bitch är jag det, behöver jag vara ordentlig är jag det, behöver jag vara en partypingla är jag det, behöver jag vara en flirtig "bimbo" är jag det... Varför är det så??? Och vem bestämmer att jag behöver vara alla de personligheterna??? Det är väl jag antar jag som bestämmer det... Jag måste ju alltid anpassa mig, jag måste ju alltid vara alla till lags så att ingen ska tycka illa om mig, jag måste ju vara som "alla andra"  - eller???? Måste jag det???????????

Jag vet inte vem jag är, men kanske en vacker dag så kanske jag "hittar" mitt "jag"... Undrar vem det är?

Massor av kramisar till alla Er som brukar skriva uppmuntrande inlägg till mig!!! Stort TACK för dem! De hjälper mig sååå oerhört mycket!!!

Kram och sov gott!!!