...och som vanligt blir ju inget som man tänkt sig, inte påsken heller... De senaste åren har vi bara varit hemma med barnen och tagit dagen som den kommer - börjat dagen med att barnen får leta efter sina påskägg, målat ägg, lagat påskmat - helt utan krav, bara haft en lugn och mysig dag. Men i år så bjöd min sambo in ett par "vänner" - de var ute på promenad och gick förbi här - och påskafton kom på tal. Min sambo frågade dem om de hade något för sig på påskafton - vilket de inte hade, sedan frågade han mig om inte det gick bra att de kom hem till oss eftersom vi ändå inte skulle göra något särskilt... Vad skulle jag säga då???!!! Vi hade ju inget särskilt för oss, så med våra "vänner" framför mig kunde jag ju inte gärna säga att de inte var välkomna...! Så då blev det bestämt att de skulle komma hem till oss. Detta gjorde mig såååååå ledsen... :'( Jag har så otroligt många gånger sagt till min sambo att jag älskar påskafton för att vi har gjort den till en mysig dag där vi bara tar det lugnt och har det mysigt och bara umgås - bara vi två och barnen - och han tycker likadant. Ändå gjorde han så här!!! Det kanske inte låter som något stort "problem", men det gjorde mig så ledsen... - För att inte tala om stressad!!! - Stressad både fysiskt och psykiskt. Eftersom jag alltid är rädd att göra folk besvikna, eller är rädd att jag inte lever upp till de saker jag tror att andra förväntar av mig och att jag kräver av mig själv att allt ska vara "perfekt" om något ska göras, som t ex att allt - städning, dukning, mat, dessert osv - måste vara perfekt när vi ska ha hem gäster. Är det inte så perfekt som jag vill ha det så "rasar" min värld, då känner jag mig så fruktansvärt misslyckad. Då får jag ångest och bara gråter - både utvändigt och invändigt. Min sambo tycker vid dessa tillfällen att jag är fruktansvärt "löjlig" - "Det är väl inte så farligt" tycker han - och hur många gånger jag än föröker förklara att det är krav som jag sätter på mig själv för att jag inte vill känna mig misslyckad och annorlunda, inte vill känna att folk pratar bakom ryggen på mig (vilket de säkert inte gör...) som jag alltid känt att folk gjort - men han förstod inte mig alls... Så i år blev påsken "förstörd" - även om jag stressade halvt ihjäl mig in idet sista och nästan fick allt som jag ville ha det och vi hade en "trevlig" kväll - så var det inte den mysiga, sköna dagen jag längtat efter... Men varför trodde jag att han skulle bry sig om att jag så gärna ville ha den dagen som en "mysdag"???!!! Han brukar ju inte direkt bry sig om vad jag vill och tycker... Men, men... - jag får väl hoppas (och vänta) på nästa påsk i stället.

Jag har alltid haft det svårt med högtidsdagar - sedan jag var liten. Mamma försökte väl på sitt sätt göra det till en "normal" högtidsdag - men min pappa tyckte alltid synd om sig själv (av vilken anledning vet jag inte!) dessa dagar, och var ju tvungen att supa till det ordentligt. Humöret var ju inte på topp hos honom direkt då, så oftast slutade det på något sätt med bråk och slagsmål... Och skulle vi någon gång åka iväg till någon släkting eller så, så skulle han ju givetvis inte följa med - för det var alltid något "fel" på den eller de vi skulle till som gjorde att han inte följde med. Istället satt han hemma i sin ensamhet och drack, eller stoppade i sig tabletter, eller "rökte på" och tyckte synd om sig själv - och gav oss (eller rättare sagt mig) skuldkänslor för att vi lämnade honom ensam! Detta gjorde ju att jag till slut fasade inför alla "speciella" tillfällen, och detta sitter fortfarande kvar i mig. Jag blir alltid stressad av högtidsdagar eller andra speciella dagar och mår skit! Men är det någon förstår eller bryr sig??? Nej, det har det aldrig varit och det känns inte som om någon någonsin kommer göra det heller... :'(

Finns det några maskrosbarn eller vuxna barn som känner sig lika vilse och ensamma som jag??? Jag har alltför många gånger fått erfara att människor jag trodde var mina vänner inte var det när det väl gällde... :( Så efter att ha blivit "bränd" av alltför många sk vänner insåg jag att de enda man verkligen kunde lita på var djuren - och därefter "städade" jag bort dessa människor, och har sedan dess hållt mig till djuren när jag mått och mår dåligt. Men de älsklingarna är ju inga maskrosbarn eller vuxna barn... Det skulle verkligen vara så underbart att få prata, lyssna, få tröst och trösta någon som vet och verkligen förstår hur det är att vara ett "vuxet barn"!!!

Jag saknar en vän....... :'(

Varför har människor så svårt att acceptera en människa som inte är "som alla andra"??? Hur ska jag tro att någon, någongång kommer att vilja förstå - eller ens försöka förstå - när inte ens ens föräldrar förstår eller bryr sig??!! Hur kan jag vara så dum att jag tror att någon annan som definitivt inte vet hur jag haft det, och mått genom alla år ska kunna eller vilja försöka förstå... :'( Min sambo, som jag har en liten gård och två underbara barn tillsammans med, har jag fullständigt förlorat hoppet om...! Frågan är vad jag ska göra åt det?! Ska jag göra som jag gjort hela livet - "stå ut" med hans beteende gentemot mig? Eller ska jag be honom dra åt h-vete för att han är totalt oförstående och skiter i att ens försöka bry sig om hur jag mår? Jag har nämligen försökt prata och förklara, med det hjälper inte ett skit! :( När jag för en gångs skull har något bra i mitt liv - fina barn, en någorlunda "normal" familj (om det nu kan vara "normalt" med mig - ett "vuxet barn" - som mamma???), en liten gård med eget stall och en "normal" pappa till barnen - då ska det visa sig att han faktiskt trodde att jag ALLTID var den starka... Och när det visade sig att så inte var fallet, blev det ju jobbigt - "ska han behöva bry sig"???!!! Ska jag lämna det enda riktigt bra (om man bortser från en oförstående sambo!) i mitt liv, eller ska jag vara tacksam för att jag faktiskt har det någorlunda okej - och framför allt så har mina barn en relativt "normal" uppväxt - ska jag då ge upp det för att jag inte mår bra i mitt förhållande, eller blir förstådd??????? Är inte det egoistiskt mot mina barn? Eller är det ännu mer egoistiskt att stanna i detta förhållandet bara för att jag vill ha kvar det enda som är och har varit "normalt" i mitt liv??? Trots hans oförstående så älskar jag honom fortfarande, och eftersom jag är som jag är så hoppas jag ju att han en dag ska kunna och vilja förstå mig... Men innerst inne så tvivlar jag på att han kommer göra eller vilja det.... :'(
KRAMAR till alla er andra MaskrosBarn och VuxnaBarn!!! Puss och kram och sov gott!!!

Jag hade en historiaredovisning i onsdags - och trots att jag hatar att stå inför folk och prata så gick det faktiskt ganska bra (för att vara jag...)! Så det lättade upp humöret något :) Men igår hade jag matteprov... Och trots att jag tycker matte är såååå roligt (och relativt "lätt") så gick det åt h-vete.... Redovisningen som jag verkligen inte trodde skulle gå bra gick ok, medans matteprovet som jag trodde skulle gå bra gick åt skogen.... Men det är väl så livet ska vara: Fullt av "överraskningar"!!! Skulle bara önska att livets överrakningarna kunde vara lite mer trevliga än otrevliga emellanåt.... Men, men - ny dag och nya tag! Nu lät jag lite väl hurtig, men man är ju så illa tvungen att ta nya tag varje dag - skulle bara önska att jag inte var tvungen att ta tagen från "början" varje dag!

Har varit en stund i skolan, hämtat barnen från dagis och varit ute i det underbara vädret och nu ska jag göra våfflor till barnen! En mysstund bara jag och barnen (och våfflor)!!! Just nu känns livet något lättare än i morse(!), men jag vet att det tyvärr kommer att bli tungt igen när min "kära" sambo kommer hem... Jag älskar honom och vi kan ha det jätteroligt och bra tillsammans, men när han behandlar mig som skit bara för att jag mår dåligt då gör det sååå ont inom mig... Det känns som om jag endast duger när jag är på bra humör och orkar med "livet"... Lite gnäll igen - men just nu mår jag verkligen skitdåligt!!! Jag har alltid haft ork till att kämpa för att saker och ting ska bli bra, men min ork är heeelt slut... Jag känner mig bara så trasig, känns som att allt det som är "jag" är borta - har gått i tusen bitar. Och hur jag än försöker sätta ihop alla dessa bitar så går det inte, jag klarar och orkar inte lägga "pusslet". Det känns som att det fattas så otroligt många bitar så att jag aldrig kommer att bli hel igen. Känns som att allt för många bitar fattas och allt för många bitar är kantstötta och kommer aldrig att passa in mer... Jag skulle så gärna vilja ha en vän som förstår mig!!!!!!!! - Och som accepterar mig för den jag är.... Jag undrar så om det finns andra "maskrosbarn" i min närhet, "maskrosbarn" som mår och tänker som jag??? "Maskrosbarn" som jag kan stötta och finnas för för att jag förstår hur jobbigt de har det och hur jobbigt de mår, och som kanske kan och vill göra detsamma för mig....

Är det någon som varit på ett Alanon-möte? (=Möte för vuxna-barn-till-alkoholister.) Det finns här i stan, och jag har många gånger tänkt att jag ska gå, men jag har aldrig tagit mig i kragen och gått dit... Kanske skulle göra det, kanske skulle träffa folk där som förstår mig... Men jag är rädd för att gå dit, rädd för att jag ska bli besviken, besviken för att mina förväntningar ska vara för höga. - Det kanske inte alls är som jag föreställt mig! Och jag orkar inte utsätta mig själv för fler besvikelser... Jag orkar inte sjunka till botten varje gång jag blir besviken. Jag har varit på botten så många gånger, och det känns som att så fort jag råkar komma i närheten av ytan så händer det något som får mig att som en sten sjunka till botten igen. Det känns nästan som om någon fäst ett "ankare" runt mina fötter, så att jag aldrig ska eller kommer att komma upp över ytan...

Jag undrar också om jag har "borderline"?! Läste om detta nyligen (hade aldrig hört om det förut), och på i stort sett alla punkter som stod där som man skulle "uppfylla" för att ha borderline kände jag igen mig. (Man kanske inte ska säga uppfylla, men hittade inget bättre ord!) Det skulle vara så skönt att kunna få en diagnos!!! Då kanske andra verkligen kunde förstå att jag faktiskt inte "hittar på"... Jag känner mig inte som alla andra, känner mig inte "normal" (vad det nu är?). Jag har alltid känt mig annorlunda och "utanför", jag har alltid känt mig så gammal... Men fick jag en diagnos så kanske folk något lite lättare kunde förstå att jag faktiskt inte är riktigt som alla andra...

Jag vill återigen skicka såååå mååånga kramar till alla maskrosbarn runt om i världen!!! Lycka till och jag hoppas av hela mitt hjärta att ni har någon som tröstar och förstår er (i alla fall försöker att förstå er)!!!

Kramar!!!!!

Jag mår skit.... Varför gör jag det?! Pga alla måsten - jag ska städa, handla, tvätta, laga mat, ta hand om barnen, ta hand om alla mina vänner, ta hand om min sambo, ta hand om trädgården, gå i skolan (75%) och sköta den, jobba varannan helg, sköta stallet och djuren.... Allt ska jag göra själv - stallet och mina djur sköter jag självklart om själv (de är ju mitt liv!!!), men det vore trevligt om jag kunde få hjälp någon gång ibland med övrigt. Min sambo arbetar, därefter går han ut i skogen och sågar - och visst, det behövs - men jag tycker hälsan är viktigare än att några träd får stå kvar ett tag till! Men han håller inte med... Hjälp för mig innebär inte att han måste göra saker åt mig, det räcker med att bara någon gång visa uppskattning, visa att han förstår att jag är helt slut, någon gång kanske bara säga att "vi skiter i alla måsten idag och gör något annat". Men göra något "annat" sker bara när han tycker att han behöver göra något annat - mig skiter han fullständigt i... Varför står jag ut med detta??? Jo, jag är ju van att "stå ut" med allt. Men varför kan jag inte ta mig ur det?????!!! Jag blir ju bara ledsen och förbannad på mig själv för att jag accepterar det. Men så tänker jag att jag får väl "stå ut", jag har ju mina underbara barn, mina djur, en liten gård med eget stall, en sambo som också vill bo på landet med en liten gård. Jag intalar mig själv att jag har ju faktiskt i stort sett allt jag drömt om, så jag måste ju vara tacksam för det! Det kunde ju vara värre än en sambo som inte bryr sig om mig, han kunde ju varit alkoholist, kriminell eller våldsam (- allt det som min pappa var) - så jag måste ju vara nöjd. Eller??? Det känns som om jag aldrig kommer kunna få må bra i vilket fall som helst, så jag kan ju lika gärna stanna här och bli trampad på - mina barn slipper i alla fall växa upp som jag gjorde. De har både en mamma och en pappa som bryr sig om dem, och de får växa upp utan att behöva kämpa sig upp genom asfalt. Så vad gör det om jag inte får må bra?! Mina barn gör det ju, mina djur gör det ju - och att de mår bra är det viktigaste för mig! Jag offrar gärna mig själv för deras skull, för hur skulle det bli om jag skulle bryta upp härifrån?! Jag är redan en sådan trasig människa, så det kan inte bli värre... Och jag orkar inte ta steget att bryta upp, jag har inga krafter kvar till det....

Våren är ju bara sååå underbar!!! Idag har jag varit ute i trädgården och börjat rensa bort den gräsmatta som har "bosatt" sig i vår grusgång... Det var roligt den första timmen, sen blev det mindre roligt... :) Slutade med ryggoooont! Men det är ju bättre med ryggont, än att ha ont i hjärta och själ! Idag har jag ont i ryggen - så jag får väl vara tacksam för det! (- Lite sarkastisk måste man ju vara! :) Hi,hi!)

Utöver att jag bara är såååå glad över att det äntligen är vår så är jag så frustrerad! Jag vet verkligen inte vart jag ska vända mig för att få hjälp... :( Jag har ju sökt hjälp flera gånger förr - men det har ju inte slutat med så värst mycket hjälp! :( Vad ska man säga när man ringer och de frågar vad ens problem är?! "Jo, jag är ett maskrosbarn. Kan man få hjälp för det?" Det vore ju bra om det vore så enkelt, men det är det ju tyvärr inte!!! Jag har ju inte fått någon hjälp för detta förut, så varför skulle jag få det nu??? Det är så många dagar som jag känner att jag inte orkar kämpa mer, det enda jag känner är att alla skulle ha det så mycket bättre om jag inte skulle finnas här - de dagarna känns det som om det bästa vore att jag faktiskt "gick vidare".... Vissa dagar vill jag bara ta min häst och mina katter och flytta så långt bort från civilisationen jag bara kan, och bara få vara jag, och bara njuta av sällskapet från mina underbara djur!!!! Men sen tänker jag: "Vem ska då ta hand om allt och alla här?!" Så då gör jag som alltid och tar hand om allt och alla, och glömmer bort mig själv... Varför kan inte någon förstå att jag också behöver tas hand om ibland? Varför kan ingen bara hålla om mig och låta mig gråta ut all smärta som finns inom mig? Varför måste jag alltid vara den starka? Varför??????????????? Jag känner mig så ensam... Allt jag vill är ju bara att få vara jag och att någon kanske bara ville lyssna på mig ibland...

Varför ska jag känna mig så TOM?! Jag förstår det inte... Allt jag vill är ju att människor ska vara lyckliga! - Så varför blir allt så fel hela tiden??? Jag känner mig som om jag stod mitt i en fors och ständigt försöker ta mig framåt, men strömmen är för stark så jag kommer bara bakåt - aldrig framåt! Är det så här livet ska vara??? Är det mitt "öde" att vara missförstådd och att gå genom livet med en känsla av att "det blir inte bättre än så här, så jag får vara nöjd - det kunde ju varit värre"??? Jag hoppas av hela mitt hjärta att det inte är så(!), men jag har allvarligt börjat tvivla... När inte ens den jag lever tillsammans med kan eller vill förstå mig så kan jag ju inte anta att det finns någon annan som gör det heller! Inte någon annan än alla Ni som också vet hur det känns att bara ha ett svart hål inombords, alla Ni som också har varit (eller är) i helvetet... - Alla Ni som jag önskar jag kunde trolla bort det onda och svarta från!!! Jag önskar att jag vore en liten fe, som kunde ta fram mitt trollspö och trolla bort allt det Ni varit med om, alla era jobbiga tankar och känslor!!! Det är mitt "mission in life" - att göra livet lite lättare för alla!!! Vad vi vet så lever vi ju bara en gång (i alla fall lever vi ju det liv vi lever nu enbart en gång!) - så varför kan vi inte bara försöka ta vara på vår tid och ta hand om varandra och oss själva??!!! Det finns ju så otroligt mycket att vara tacksam för runt omkring oss. Jag såg t ex små nyutslagna tussilago idag - är det inte underbart när man ser dessa små blommor varje vår??! Jag blir lika lycklig varje år när jag ser de små blommorna som kommer upp i de grå, tråkiga dikena och lyser där så gula och söta!!! Då blir jag GLAD, men sen när jag kommer innanför dörren så säger min "kära sambo" något som får mig att komma tillbaka till verkligheten som ett slag i magen... Då undrar jag återigen varför jag överhuvudtaget går upp på morgonen???!! Han har gett sig fan på att knäcka mig... Jag har mått skit i stort sett hela mitt liv, men jag var riktigt lycklig den första tiden tillsammans med min sambo. Men säg den lycka som varar för evigt?! När vi hade varit tillsammans ungefär ett år så hamnade jag i en "down-period", och när jag ville förklara för honom varför jag mådde och reagerade som jag gjorde så slog han sig för öronen och sa att han inte ville höra "han kunde ju må dåligt själv", men framför allt så kunde han inte förstå mig för "han hade ju aldrig upplevt det jag har upplevt"... Tack så jävla mycket för den empatin - den gjorde ett riktigt stort sår inom mig, ett sår som inte läkt särskilt bra. Det blev ett "fult ärr", som ofta "spricker upp" och gör sig påmind, och varje gång gör det såååå ont... Jag borde lämnat honom den gången, han var så elak när han sa det han sa - jag borde ju ha insett att säger man så till någon man påstår att man "älskar och vill leva resten av sitt liv med" så är man inte någon sympatisk människa. Men "blåögd" som jag är så trodde jag (återigen) att jag skulle kunna få honom att förstå mig, som jag så många gånger har försökt med andra människor före honom... Jag tror alltid så jäkla gott om alla, tror alltid att en sida med förståelse och empati för andra finns hos alla... Jag har hela livet sökt bekräftelse på att jag "finns", jag har ALLTID försökt att göra ALLT jag kunnat för andra människor - jag har alltid försökt leva efter den gyllene regeln "det du vill att andra ska göra för dig, ska du göra för dem" - men ack så fel man kan ha! Detta har gjort mig till en väldigt sårbar människa - när man hela tiden ger sin själ för att göra andra människor glada, försöker hjälpa och trösta när andra har det svårt, försöker göra allt för att ställa upp för andra och så märker man att det definitivt INTE är lika självklart från andra hållet - då blir man så fruktansvärt ledsen och besviken! - Både på den andra personen och på sig själv, kanske ännu mer på sig själv för att man återigen vände ut-och-in på sig själv för någon annan utan att få något tillbaka... Jag växte - som alla maskrosor upp - och blev en ganska stark, självständig person. Utåt sett så är jag alltid den glada, spralliga, lite kaxiga tjejen som alltid säger vad hon tycker och tänker - men inombords så finns den lilla, ledsna, ibland rädda flickan som aldrig fick vara barn. Hon som vid fyra, fem års ålder fick ta klivet upp i vuxenvärlden och ta hand om föräldrar och lillasyster. Hon som alltid fick trösta de andra i familjen, men som själv inte fick någon tröst... Själv fick hon gå och lägga sig i sin säng på kvällen ensam, ledsen, oförstående om vad som hänt - utan någon som helst tröst av någon. För de hade ju fullt upp med att må dåligt själva. - Och det var ju okej tyckte den lilla flickan, det gjorde inte så mycket om hon själv var ledsen bara hon kunde trösta de andra. Det var ju självklart mycket värre för dem, tyckte den lilla flickan... Den lilla flickan finns inom mig, och ibland så blir jag så oerhört ledsen för hennes skull!!!! Varför skulle den lilla flickan behöva ha det så??? Men sen tänker jag att det är ju faktiskt jag som är den lilla flickan, och då tänker jag att "det var ju inte såå farligt"... Jag klarade mig ju - trots oddsen! Eller gjorde jag verkligen det???!!! Kan man kalla det att "klara sig" när man ständigt lever bakom en tillgjord fasad - en alltid glad fasad, men när man ständigt gråter inombords??? Är det att "klara sig"???

Jag önskar såååå att jag kunde hämta alla Er små maskrosor och torka Era tårar, hålla om Er och säga att Ni duger!!! Önskar sååå att jag kunde hindra alla små maskrosor från att behöva kämpa sig upp genom "asfalten" - jag önskar jag kunde se till att alla små maskrosor fick växa upp på en skön, varm sommaräng!!!

PUSS och KRAM till Er alla!!!